Det där med medicinering är inte lätt! Men tack och lov så har vi en kanonbra läkare kopplad till killen som vi är nöjda med. Klok och kunnig i sitt resonemang. Lyssnar alltid på killen och oss föräldrar, respekterar och tar in våra åsikter. Sen läggs en plan upp. Å det var just vad vi gjorde i december - la upp en plan på att fasa ut en utav medicinerna. Ni kanske kommer ihåg inlägget jag skrev? Om inte så har ni en länk här:

 

Under ett halvår har vi nu hållit på att fasa ut den i ett långsamt tempo. Till en början gick det riktigt smidigt och hoppet höll sig uppe. Men sådär i mitten av terminen började lite små symptom dyka upp. Osäker på om det berodde på utfasningen av medicinen eller annat så fortsatte vi fasa ut långsamt. Hoppades fortfarande på att helt kunna få bort den. Killen gjorde ju framsteg även om svåra situationer och symptom började märkas. Önskan om att 'få slippa' en medicin var stor! För lätt är det som sagt inte att ge sitt barn mediciner. Förstår inte varför jag/vi får ett sådant motstånd i det trots att det hjälper? Skumt! Kanske att det blir så då debatten är så stor i medier och i samhället? Ifrågasättandet är där hela tiden, är det verkligen nödvändigt? Hur som...

 

Ytterligare nån månad går och vi inser att det är på grund av medicineringens ändring killen mår sämre inom vissa områden, främst inom OCD:n. Finns ingen tvekan längre. Men då kommer nästa tanke. Tänk om vi nu när vi ändå fasat ut medicinen så här långt skulle fasa ut den helt?! Mmm... För att fundera över om det finns en annan medicin att byta ut den mot. Vet inte hur den tanken låter i andras öron. Men i våran värld var den inte konstig alls! Svårt att beskriva och sätta ord på. Men kan lugnt påstå att timmarna är många då vi funderat kring detta. Läst på, pratat och resonerat kring valmöjligheterna. Det är inga lättvindliga beslut som tas när det gäller medicinerna!

 

Den medicinen vi nästan helt fasat ut ingick i en grupp som kallas SSRI-preparat. Vilka går främst på serotoninsystemet i kroppen. Det jag nu fick tips om och börjat höra allt mer om var medicinering med SNRI-preparat. Vilka då går på noradrenalinet och serotoninet. Att den senare gruppen av mediciner kunde vara mer effektiv och upplevas som att den ger mindre av depressioner. Personen blev liksom gladare överlag året om. Toppen tänkte jag. Skulle det kunna vara något för vår kille? Han blir ju nedstämd under vissa månader på året. Om han nu behöver en medicinering inom SSRI eller SNRI, varför inte byta mot en som går även mer på depressionerna? Vi tog kontakt med BUP för att få tid till läkaren för att lyfta just den här tanken. Under tiden fortsatte vi fasa ut den nuvarande medicinen och sista tabletten togs precis vid midsommar.

 

Men det blir ohållbart! Symptomen och måendet är inte alls bra. Vi får kontakt med läkaren och snabbt kommer vi fram till att det enda vettiga att göra är att sätta in den befintliga medicinen igen. Osäkerheten i vad som händer om vi byter medicin i det här läget är för hög. För facit för oss är att den medicinen han ätit har knappt haft några biverkningar och den har hjälpt! Det är så markant tydligt. Nu när vi fasat ut (och den har inte ens hunnit ut helt ur systemet/kroppen än på några veckor) så är vi tillbaka till där killen var för snart ...kan det vara två år sen. Vi har hur som backat i måendet. OCD:n har fått utrymme att odlas och komma tillbaka med all kraft. Katastoftänket är där varje dag. Ångestattackerna är ofta där och blir riktigt intensiva. Frågorna som om 'livet är värt att leva' finns där mer påtagligt... Det är inte kul! Han är inte värd att må så! Han behöver få hjälp av medicinen igen!

 

Så tillbaka till infasning av medicinen. Känns på ett sätt som ett nederlag. Men jag vet, jag vet att det inte är det! Känslan blir det, men förnuftet säger mig/oss att han har rätt till medicinering som hjälper honom. Den här medicinen har hjälpt, och med få biverkningar!! Så, en sommar i kaos vill vi inte ha. Än mindre en skolstart som blir för tuff. Heller inte en kille i kaos! Medicinen fasas in igen. Men med en lägre måldos i sikte. Kanske att han kan ta en lägre dos nu? Det gick ju bra de där första två stegen vi fasade ut! Tiden får visa!!

 

Nu tar vi sikte på att mota undan OCD:n, få ett bättre välmående igen och höja livskvaliten! Killen ska inte känna alla dessa negativa känslor varje dag! Han ska inte behöva brottas med det mer än nödvändigt! Medicinen är ett hjälpmedel till att må bättre. Den ska tillbaka! Tack för att vi fick veta att den har en sån bra effekt på killens livskvalité! Nu behöver vi aldrig, aldrig mer tvivla på att den hjälper honom! Å det känns faktiskt skönt att veta. För visst ifrågasätter och tvivlar vi ibland. Undrar om han kan klara sig utan. Neej, just nu gör han inte det! Det blir för svårt utan. Hoppas nu på att den snabbt kan stabilisera måendet på en bättre nivå. Vi har ett sommarlov att njuta av!