Terminen drar ihop sig till sitt slut. Att där ska göras bedömning/betyg gör sig påmint. Stressnivån hos tjejen märks tydligt. Det här är de första betygen hon ska få. Funderingar och oro! 

 

Tjejen har alltid haft höga krav på sig själv. Högre än vad som är rimligt. Här är hon som en exakt kopia av mig själv. Tjejen vill alltid vara säker på att hon kan/vet. På ett sätt där hon utgår ifrån vad hon tror och tänker sig att andra tycker är ’rätt’ eller ’bra’. Hon vill inte ’göra bort sig’ eller verka ’dum’. Hon vill klara av och gärna lite mer ändå! Hon vill ’passa in’, få känna sig ’bra’ och att hon ’duger’. (Som om hon inte gjorde det?!) 

 

Att ha dyslexi och sakna ’motor’ gör inte detta till en enkel match. Hon arbetar lite i motvind på ett sätt. Hur mycket hon än har viljan att lyckas och försöker så blir det svårt. Hon kämpar! Slår nästan knut på sig själv ibland då ångesten tar över för att hon ’vet’ att hon ’inte kan’. (Vilket iochförsig är sant i vissa situationer och kopplat till specifika ämnen, men det betyder långt ifrån alltid.) Tjejen kan känna pressen så hårt att hon mår illa och vill stanna hemma. Det blir övermäktigt och för svårt. Det stressar och pressar och det blir stopp i huvudet och hon klarar inte att reda ut sina egna tankar. Lite svårt att då lyckas prestera något eller ens tänka en redig tanke. 

 

Tänk er då läxor. Här får vi verkligen alla kämpa med hur, när, vad och vem som gör vilket. Hur stöttar vi utan att öka kraven? Hur kämpar vi utan att dränera på energi? Hur gör vi för att det ska vara lustfyllt? Hur kan vi hjälpa så att hon lär? Vet ni... Det spelar egentligen ingen roll vilken typ av fråga jag skriver i detta sammanhang. Svaret på alla är att vi misslyckas (iprincip) varje gång vi gör våra försök. Det resulterar nästan alltid i negativa känslor. Jo, hon gör klart en del av sina läxor. Det gör hon. Fast inte utan att det tär på oss alla. Och vad lär hon sig av det? Inte det som kanske är tänkt iallafall! Återigen, varför läxor??? Alla elever eller dess anhöriga har inte förutsättningar! Skolarbete hör hemma på skolan, precis som mitt jobb hör hemma på mitt jobb! Det är lite halvt skrämmande när en tänker efter allt vad det innebär med läxor för tjejen och oss. Övermäktigt! Kan inte fritid få vara FRI tid?! Måste det fyllas med krav som skapar kaos? Det räcker gott och väl med kraven som är på skoltid. Vi vill inte ha med dessa hem!

 

Tänk om tjejen ändå kunde få känna sig avslappnad och slippa stress i form av krav som resulterar i dåligt mående. Och i värsta fall leder till utmattning. Vi närmar oss branten till kraschen! Ser någon mer än vi? Hör någon mer än vi? Snälla kan inte någon annan märka något tack! 

 

Vi kommer behöva ta tag i att ha ett nytt möte med skolan igen. Vi mäste för tjejens skull! Tillsammans behöver vi förklara och sätta ord på allt, igen. Hon försöker! Vi försöker! Men de som lyssnar har inte ’glasögonen’ på sig. Det har på vissa delar blivit bättre, men det saknas andra delar. Bilden är inte komplett. Kommer vi någonsin få en harmonisk skolgång för våra barn?