Idag vaknar vi upp och det känns tungt. Som ett plötsligt slag i magen smärtar det. Tystnaden känns obehaglig. Vi somna sent igår allihopa. Livet... död... självskador! Jaa, skolan starta för tre dagar sen och självskada sig blir en strategi direkt, han önskar sig till himlen på ett självklart sätt. Redan, igen. Jag gråter, blir förtvivlad. Tjejen gråter, blir förvirrad. 'Det känns som vi kommer förlora killen' Jaa, kan inte mer än hålla med om den känslan. Den här gången känns det så definitivt! Någon gång, på obestämd framtid, så kommer vi att förlora vår kille i ett självmord. Det känns så, på riktigt. Det är allt för verklighetstroget... Dunder och brak så slog verkligheten till! 

 

I våras eskalerade situationen. Jag skrev om det i det här inlägget: 

http://livetticarpa.blogg.se/2017/april/avtrubbat-skevt-hjalp.html

 

Vi lyckades lindra och dämpa. Vi tog oss fram till skolavslutningen. Sen kom sommarlovet. Mannen och jag med semester om vartannat. Någon av oss hemma hela sommaren. Det har kännts lugnt. Tills nu. Han startar läsåret som det förra slutade. Så har det aldrig varit förut. Inte så här starkt direkt. Tufft, men inte så här djupt. Grunden, den lilla stabiliteten, den rycks undan direkt... Idag känns det tungt att vakna. Tankarna och känslorna når nya nivåer. Nu är det inte längre 'tänk OM han lyckas...' nu känns det mer som 'tänk NÄR han lyckas...' Hemskt! Det blixtrar till i huvudet med bilder... Bilder på hur vi förlorat honom. Hur vi sörjer. Måste begrava vår kille. Det smärtar! Jag vill inte!

 

Jag önskar så att han vill välja livet!