Ni vet den där föreläsningen jag nämnde?! Med Fredrik Westin som föreläsare och pappa till en pojke med liknande situation som vår kille när det gäller NPF. Som jag gått och längtat efter att få lyssna till den, å nu har jag gjort det! Det blev så mycket intryck att jag vart helt överväldigad där jag satt och lyssnade. Skratt, gråt och den viktiga igenkänningen! Jösses vilken igenkänning! Berörd är bara förnamnet. Får också den där känslan av att det finns verkligen andra som vet och förstår och faktiskt också har det som vi. Man är aldrig ensam i sin situation! Vi är flera.

 

Har nog inte helt smält allt riktigt än. Tankarna de for runt som en tromb inne i huvet på mig när vi gick ut i kylan till bilen efter föreläsningen. Satt rätt tyst hela vägen hem. Tomt och fullt på samma gång. Tungt och upplyftande samtidigt. Lite smått kaotiskt inombords!

 

Redan i inledningen säger Fredrik så här (på ett ungefär): I vanliga fall brukar man ju påminna om att stänga av de här (han håller upp sin mobiltelefon). Jag tillhör den föräldrakategori som jämt har den på. Det är helt ok om ni har den på. Själv tänker jag svara om det ringer. Det kan vara min son. Så då vet ni! Men tänker ni bli lite osams kan ni ju gå undan. (sagt med ett leende)

 

Klockrent, om ni frågar mig! Varm ödmjuk förståelse direkt och jag kände som nån magisk kontakt/relation till hela situationen och Fredrik på än gång. Lite fånigt kanske, men rätt häftigt! En liten detalj som gjorde så mycket! Så när jag fick ett sms hemifrån barnen (ljudlöst iof), ja då svarade jag lite diskret och det kändes så bra! Jag behövde inte skämmas eller känna mig oartig på något sätt. Tvärtom. Lite snyggt och snabbt svara för att barnen skulle känna sig ok - och därmed även jag själv! Jag kunde skriva 'puss och kram, älskar er och ni är bäst, sov gott...' Barnen kunde lägga sig i lugn och ro hemma och jag kunde fortsätta lyssna aktivt på föreläsningen. Alla nöjda och glada! Ingen blev störd.

 

Nåväl. Något annat som jag vill återberätta, det gick rakt in till mig som pedagog. (Å som förälder kan jag ju bara hålla med.) I samarbetet mellan hem och förskola/skola hör man ju ofta av från personal i situationer där man vill något, att det hänt något. I många fall kan det vara om barnet inte mår bra eller att någon situation haft negativ klang på nåt sätt. Som förälder är det inte roligt att inse/märka av att det (endast) är i dessa situationer som telefonsamtalen kommer. Fredrik sa så här: 'Ring minst en gång när det bara är bra! När det inte är kaos! Ett medskick från mig och andra föräldrar jag mött.' För visst är det så, att man vill ju inte få skrämselhicka varje gång man ser att förskolan/skolan hör av sig?!  Å det kändes så bra i mig att veta att vi på min arbetsplats faktiskt gör så. Vi skickar mail med text och bilder till föräldrarna titt som tätt bara för att. (eller ringer) Visar på att dagen gick bra efter lämning, visar på något barnet tycker är roligt just nu osv Så uppskattat!

 

För övrigt känns det svårt att återge tankar om föreläsningen. Kanske för att den mer gav mig olika känslor?! Jag gick dit med en förhoppning om igenkänning - det fick jag med råge! Även bekräftelse på den där viktiga magkänslan vi föräldrar kan ha om vår situation och barnet. Där fanns tankar om med och motgångar. Om hur vi inte är mer än människor och faktiskt inte alltid kan klara allt på topp - hur väl vi än vet att vi borde göra annorlunda så kan vi inte alltid. Tålamod och ork finns där inte hela tiden till 100%. Där fanns tunga stunder som beskrevs, men även de där guldkornstillfällena! Jaa, där var en mix av en hel del... Många saker som hämtat ur vår egen situation. Syskonet som även det nämns, inte helt opåverkad i sin roll.

 

Jag tänker så här efter föreläsningen, att jag är bra! Bubblans va bra vi är! Vi gör så himla mycket för våra barns skull, flera saker relaterat just utifrån att diagnoserna med allt va de innebär finns där. Vi har blivit föräldrar som mer än väl tar vårt ansvar för den situation vi befinner oss i. Vi har barnens bästa i sinnet hela tiden! Tillsammans finns vi där längs vägen i livet, i med och i motgång. Vi kan stolt säga att vi gör allt vi kan för att våra barn ska få ett så bra liv som möjligt.

 

Så en avslutande reflektion blir väl så här: Efter att ha lyssnat till föreläsningen känner jag mig stärkt i mig själv. Jag och min man kan fortsätta kämpa på och njuta av livet med våra barn. Lita till våra instinkter och stå på oss i vad vi tycker och tänker, för vi är inte så himla fel ute och cyklar i vårt förhållningssätt till vår egen situation. Så även om klockan i vardagsrummet just nu står på halv sju sen igår (Hahaha! Snacka om att vi blev lurade av när det var dags för sängen för barnens del, va vi garvade! Supertrötta och aldrig riktigt 'rätt' tid att få säga 'dags å sova'... Blev lite kul!) så jaa, Livet Ticar vidare...