Alltså det finns något som verkligen tär på mig. Något som verkligen suger musten ur mig och som jag har så svårt att hantera, eller kanske snarare acceptera?! När allt är svart eller vitt, när det saknas en gråskala och när den mörkare delen har övertaget. Det gör så fruktansvärt ont!

 

Att förhålla sig till dessa tvära kast som det innebär när situationerna står på varandra. Det är allt annat än enkelt för mig. Ena sekunden 'ska' du vara glad och supernyfiken och i nästa sekund 'ska' du ha tålamod och förståelse för det nattsvarta. Å sen swichar det om igen till att du 'ska' vara den där positiva innan det slår om till att du 'ska' kunna hantera mörkret... Vet ni det tar på krafterna. Det är rent av utmattande. Barnen förtjänar att bli bemötta i det som pågår för dom, samtidigt med att jag undrar HUR ska man mäkta med? Alltså det gör man ju inte alltid, men ändå. Det ställs såna enorma krav på mitt föräldraskap. Det ställs krav på min och mannens relation. Det känns ibland övermäktigt och orimligt.

 

Varje vecka måste vi bemöta liv och död situationer. Ångest, frustration och ilska. Å jaa, vi måste även bemöta glädjen, stoltheten och inspirationen. Tänk om allt kunde komma i lagom doser, i en gråskala?! Och med en liten andpaus emellan så man hinner smälta och sadla om. Jag känner mig så otroligt 'knäpp' ibland. Åt ena hållet skickar jag iväg ett uppmuntrande 'å så fint gjort av dig, härligt' med ett brett leende, samtidigt med att jag åt andra hållet skickar iväg en 'jag finns här om du behöver' till en uppgiven själ.

 

När killen kommer inspringandes 'det blöder' och han får fram att han sågat sig i handen. Då kommer oron för hur gick det där egentligen till... med flit eller av olycka. Vi är i en sån period då man inte kan vara säker. Tjejen pratar samtidigt om hur glad och stolt hon är över något som hon fixat med bravur. Jag gläds verkligen med henne, men hinner inte just där och då prata vidare om det. Tar upp den tråden om en stund. Först måste de blödande jacken i killens hand få sitt. Alltså jag blir så tom i huvudet ibland, fast där egentligen surrar runt hundra tusentals tankar samtidigt. Å på toppen av dom ligger alla känslor i en salig blandning.

 

Ibland räcker inte krafterna till. Ibland blir jag tokig på alla dessa tvära kast i den känslomässiga berg och dalbanan. Jag har inte köpt biljetter till den, för jag gillar inte karuseller och loopar och snurrande. Jag vill ha fast mark under mina fötter! Och om jag nu måste åka i något så passar nyckelpigans dos mig alldeles lagom. Ni vet barnens berg och dalbana på grönan i Stockholm. Den, den är tillräcklig för mig! Lagom läskig och jag kan skratta samtidigt. Perfekt!

 

 [email protected]