Det är under en trött tystnad som vi sitter där bredvid varandra i bilen, mannen och jag. Radion har vi på med musik. Kilometer efter kilometer och mil efter mil tar vi oss fram medan det höstiga landskapet sveper förbi utanför. Färgerna på träden lyser upp i det gråa trista. Vårt mål med resan är Dysleximässan för att inhämta kunskaper kring ämnet. Tystnaden är som en form av överenskommelse i respekt för varandra. Insjunkna i våra egna tankar, förväntningar och känslor. Ett varsamt 'Jag älskar dig!' någonstans när vi närmar oss.  Snart ska vi in där i mässhallen som det team vi är. Vi gör det för vårt barns skull.

 

Där finns en hel del utställare, workshops och flera olika föreläsningar om 45 minuter vardera. En vi ville lyssna till har vi missat då vi kom iväg lite senare än tänkt på morgonen. Två andra tog vi tid till att sitta ner och höra på. Den fjärde hoppade vi över då vi inte orkade mer. För dagen vart full av intryck! Fullmatad med meningar som yttrades. Vi lyssnar, tolkar dom, relaterar till vår situation, vad kan vi sålla bort, vad är bra att komma ihåg, vad vill vi föra vidare och till vem i så fall... Vi samlar på oss en del broschyrer. Kommenterar för varandra hur vi tänker kring det vi upplever och hör. Vi processar alla intryck, känslor och tankar vi får. Kommer på oss med att inte enbart tänka på tjejen, utan även på killen. Frågorna som dyker upp är otaligt många!

 

En sak som en elev sa fastnade verkligen i mig när hon svarade på en fråga jag ställt. 'Jag fick anpassningar, men det var ingen som hjälpte mig i HUR jag skulle använda verktygen jag fick.' Ja, man kan ju undra 'hur tänkte dom då?' Dom vuxna?? En annan elev sa att 'Det var först i högstadiet som en annan elev berättade att den hade samma svårigheter som mig. Det var så skönt att höra.' Åh! Den där viktiga igenkänningen hade uteblivit så länge. Va tokigt det blir!

 

En förälder bekräftar det eleverna säger. Hans erfarenhet var också att verktyg kunde man få och till viss del med lite tur även anpassningar på olika sätt, men kunskaperna hos skola kändes för liten. Till exempel så fick hans son en dator att kunna skriva på, men trots det var sonen tvungen att skriva för hand och träna på sin handstil. Fast det inte är ett kunskapskrav att ha en 'fin' handstil, om jag förstod rätt av föräldern och specialläraren som var med. Det är VAD du skrivit som är väsentligt, inte HUR du skrivit.

 

Något annat som nämndes var det här med ekonomiska förutsättningar för skolor att sätta in stöd och hjälp för sina elever. Hur det ofta stöts på att det inte finns resurser. Där är skollagen överordnad ekonomin! Vilket torde innebära att står det i skollagen att eleven har rätt till en anpassning och det visar sig att det skulle innebära en viss kostnad för skolan, så ska egentligen kostnaden inte få vara styrande i om eleven får hjälpen! Fast nu vet ju jag - och de som stod där - av egna erfarenheter att i verkligheten blir det sällan så att eleven får anpassningen när det kostar. Hur många föräldrar (och lärare) är vi inte som kan vittna om just detta?! Tidiga insatser heter det så fint, men det görs sällan tillräckligt och framför allt görs det mindre om något kostar. Så knäppt! Med tanke på de stora samhällskostnader som istället blir till följd av uteblivna insattser. För att inte tala om individens egna lidande! Skrev ett inlägg för ett tag sen om detta ämne i inlägget 'Rädda Patrik'. Kolla gärna på klippet i det inlägget, den är på ca 7 minuter och väldigt intressant för alla att ta del av! Här är en länk till blogginlägget:

 

När vi slutligen åker ifrån mässan, fullmatade med information, tankar och frågor, så väcks en viss frustration och ilska. Som vanligt! Med mer kunskaper väcks nästan alltid dessa känslor. Med frågor som Varför vet vi inte detta från vår skola? Hur kommer det sig att inte detta nämnts i samtal med vår skola? Borde inte vårt barn ha detta redan? Varför har vi inte hört om detta tidigare? ...och den här gången kom även denna fråga upp: Varför såg vi inte någon från vår kommun på mässan, där för att inhämta kunskap? Kan det ha varit för att någon var där på fredagen istället för på lördagen?? En mässa inriktad mot ett specifikt område och hallen full av 'expertis', visst har väl någon från kommunen varit där? Fräschat upp och tagit del av det 'nyaste' inom området? ...eller??

 

Mest glad är jag nog trots allt över min mans reflektion: Nu känner jag mig stärkt i vissa saker och 'den där saken' ska jag maila om direkt till 'hen', det ska vi ha! (något som vi redan borde ha - alla elever har rätt till den och vi vet från utställaren att vår kommun har det) Kändes så skönt på något sätt, för oftast är det jag som är mer påläst och den mer drivna av oss två när det gäller barnen. Det frestar på, men mannen min han lär sig i sin takt och gör sitt bästa han med för att driva. När han då säger en sak som denna lättar en sten från mig, vi är två som tillsammans kan!

 

Samtidigt som jag tänker att 'varför lyssnar man inte till eleven'??? Båda våra barn och alla de andra som vi hör pratar om sina svårigheter och skola, alla har de på något sätt försökt förmedla till vuxenvärlden vad som är svårt och vad de tror kan hjälpa. Men sällan är det någon som tagit tag i att göra så som eleven önskat, och det är inga 'konstigheter' de önskar. I de flesta fall så är det helt rimliga anpassningar eleverna själva pratar om! Är det inte märkligt?!?