Ojoj, vart börjar jag skriva? Mina funderingar och känslor blandas med dom berättelser som min mamma delat med sig av. Där är en enda röra av ord och meningar!

 

För att ni ska få en uppfattning om vart det jag kommer skriva om utspelar sig börjar jag med att visa er de bilder jag tog av byggnaden så som det ser ut idag. I mitten av fotokollaget nedan ser ni till vänster byggnaden framifrån, till höger en panoramabild tagen av baksidan - därav att det ser ut att vara rundat (det är det alltså inte!), nertill till vänster ser ni den högra gaveln på huset (om du står på framsidan mot huset) och nertill till höger den vänstra gaveln. Bilden i ovankant är den enda jag hittar när jag googlar på sanatoriet. (Undrar just vilket år det är taget?) Hittad på denna sida: 

 

Det känns märkligt! Att jag inte kan hitta något alls kring varken byggnaden eller berättelser kring hur det var där. Heller inte en enda till bild. Inget! Nästan lite spöklikt hur det inte existerar något på nätet kring detta. (Är det inte här på nätet ALLT ska finnas?) Tänker att det var ju ändå en stor del av den samtiden. Där borde finnas mer information att hitta! Fler bilder? Om ni vill får ni gärna hjälpa mig med detta! Dela, sprid vidare, tipsa om nån fiffig tanke på vart jag kan söka upp information. Jag skulle så gärna vilja veta och se mera från det här! 

 

Nåväl. Precis som annat på denna resa var det förvirring även här! Det enda vi hade att förhålla oss till och förlita oss till var att min mamma vet att sanatoriet låg som uppe på en kulle. Bussen hon åkte dit fick köra den branta backen upp till sjukhusområdet. Så vi kör dit och börjar med att sakta ta oss med bilen genom området. Konstaterar att det ser inte ut som förr. Där är fler byggnader och vägar än förut. Finns ens sanatoriebyggnaden kvar? Skulle mamma känna igen den? Då, någon gång mellan tiden på 1954-1957-talet, då låg byggnaden bland tallarna i utkanten av området. En bit bort från själva sjukhuset. 

 

Det sas då att tall-luften var bra för de lungsjuka. Minnet av hur sjuksköterskorna varje dag klockan tolv sa till de inlagda att ta sin madrass, filt och kudde med ut på den långa balkongen för att i två timmar ligga och vila/sova i friska luften kommer tillbaka som ett starkt minne. (Kan det ha varit till den inbyggda balkongen som syns på tredje våningen i den äldre bilden?) Mamma kommer även ihåg hur fin utsikten var och att en kunde se till vattnet som låg en bit ned/bort. Där skulle även ha varit en väldigt brant stig ner genom skogen. En stig dit de smög sig till och nedför för att ta en promenad på den bygata som då låg där nedanför. Tänk om vi kunde hitta den här platsen! 

 

Plötsligt när vi svänger runt på en parkering för att leta oss vidare i området nästan viskar min mamma, trevandes efter orden (eller är det i minnet hjärnan är upptagen med att hitta fakta?) ”Där... kan det?... vänta!... Jag känner igen, fast... näe, jag vet inte!” Jag stannar med bilen. Något i min mammas magkänsla säger henne att vi kan ha hittat huset. Dit som hon fick fara ensam i unga år. Min mormor följde henne med bussen till Kouvola varifrån mamma sedan fick åka själv sista biten. Det fanns inte möjlighet eller pengar till annat. I ett år låg hon där som ca tioåring. (Osäkra på exakt ålder.) Med besök av sin mamma vid ett eller två tillfällen. Det måste ha känts för dem båda två! 

 

Vi hittar ett plats där vi kan ställa bilarna för att gå ur och ta oss en närmare titt på byggnaden och omgivningen. Ser en äldre man som sitter i en dubbelgunga (som den på bilden nertill i fotokollaget ovan). Mamma gör en chansning och frågar på finska om han kan tänkas veta något. Meningar utväxlas och plötsligt hoppar mamma över till svenskan. Vi påminner lite fint om att ta det på finska. Det är sannerligen inte lätt att ha sitt minne och känsloregister i denna situation hos det finska, och samtidigt vara mer bekväm i att uttrycka sig på sitt vardagsspråk svenska! Flera gånger på resan blandas språken ihop. Å då kan tilläggas - för att göra det än snurrigare - att i tanken är hon inte ens i finland - utan i tyskland. Så kaoset i huvudet går inom tre olika spår. 

 

Mannen tror att byggnaden vi söker borde finnas åt ett annat håll han pekar ut. Mer bortåt sjukhuset till. Njae, den är vi inte så säkra på. Känns inte rätt. Men vi borde kanske titta runt lite mer? Mamma är ju inte helt säker. Men kan mannen vara det? Vi sprider ut oss åt tre olika håll! Mannen min åt ett håll för att försöka hitta en huvudentre där det kanske kan finnas någon att prata med. (Nu bör det tilläggas att här var inga tydliga skyltar eller entréer på något sätt! Det var lite av en gissningslek som vi ägnade oss åt!) Barnen går åt ett annat håll vid skogen där det fanns någon historiktavla (helt nedklottrade och gav inget) och min mamma, jag och min syster vi... snurrar runt i förvirring! Vi blev inte klokare när vi strålade samman. 

 

Vi hade två spår att gå på. Mammas magkänsla eller om några byggnader åt ytterligare ett annat håll och i bortkanten på skogen i området kunde vara aspiranter på att ha varit sanatorium. Även om vi röstade mer för mammas magkänsla ville vi vara säkra och utesluta alternativen. Vi frågar fler personer som vi stöter på vid en större parkering. En av dessa pekar ut det där aspirerande huset. Hm... Alltså det här vart klurigt! Vi beslutar ändå att gå tillbaka till närmast liggande första byggnaden, den som fick maggropen att haja till. Magkänsla ska en inte förringa! Det har jag lärt mig. Min man går ändå och lite snabbt spanar på den andra byggnaden. Ser att där sitter några och har start/mål för orientering inom området. Kanske de kan veta något? Nej, för tillfället avfärdar vi den.

 

Trötta och lite mer beslutsamma på att nu får vi bestämma oss för att det ÄR den vita byggnaden vi såg från bilen som är rätt. Vi VILL att det ska vara där. Vi kommer närmare. Det är tre våningar precis som minnet säger mamma. Männen hade en våning för sina sovsalar och kvinnorna en annan. (För övrigt var det mer manliga inlagda än kvinnliga.) Vad den tredje var till för vet jag inte, matsal - hade dom ens det? Gemensamma ytor? Ingen aning! Vet att min mamma pratar om att hon gick upp för att sitta i ett spelrum där det bland annat fanns corona som mamma var en hejare på. 

 

Utanför på baksidan ska det ha funnits rosenbuskar. Där smög karlarna och kasta småsten upp på fönstrena till kvinnorna. Haha! Till vänster (med ryggen mot baksidan av byggnaden) ser vi en stig som leder in i skogen och senare ner för den branta sluttningen. Det måste vara här! Byggnaden ligger ju precis vid utkanken av området, en stig leder ner från området och där längre ner ligger vattnet som då gick att se genom/över talltopparn. Det är för många saker som stämmer! 

 

Mamma berättar även om hur där fanns en gång under mark mellan sanatoriet och sjukhuset. Vid ett tillfälle var där en gravid kvinna som började må sämre? Skulle föda? Hon fördes sängliggandes bort från sanatoriet, genom gången till sjukhuset. Ingen, varken kvinnan eller barnet hördes det något mera av. Högst troligt är att de kan ha dött. Så tragiskt! Den kvinnan var någon som betydde lite mer för min mamma, så det måste ha känts förvirrande och ledsamt när hon inte fanns mer. 

 

En annan detalj som kom att bli lite smårolig var när mamma skulle få ta sig hem - frisk - från sanatoriet i Kuusankoski till sin familj. Mamma fick då låna så att hon kunde ringa till bonden nära sitt hem. Han hade turligt nog nyligen skaffat sig en telefon - nytt på den tiden. Så, mamma ringer och säger att ”Nu får jag komma hem” varpå den som svarat undrar vem det är den pratar med. Hahaha. Det här med nymodigheter som telefon och hur en behöver uttrycka sig därigenom. Inte lätt! Bonden kunde iaf meddela familjen och mamma kunde hämtas hem. 

 

Något som blev en följdeffekt efter sjukdomstiden var att andra familjer sa åt sina barn att min mamma kunde de inte leka/vara med. Rädsla och okunskap gjorde att de trodde hon kunde smittas fortfarande. Vilket såklart var helt felaktigt! 

 

Jag skrev ju om att det var orientering på området. Innan vi lämnar tar vi oss till dessa vid start/målgången. Åh visst, där sitter en man som bekräftar att DET ÄR rätt byggnad som vi tittat på. Det var där som sanatoriet var på den tiden. Senare ombyggt till bostäder och nu stod det oanvänt av någon anledning? Skönt! Då kan vi med säkerhet nu säga att vi vet! 

 

Tänk. Just den här delen av min mammas liv är något som intresserar mig och som berör mig enormt! Skulle verkligen vilja hitta åtminstonde fler bilder på något sätt från både omgivningen och själva Kuusankoski sanatoriet -inne som ute. Måste ju finnas fler med minnen och berättelser kring hur det var att befinna sig där?! Någonstans måste det ju finnas någonting?! Dela, sprid, tipsa. Hjälp mig gärna om ni har någon fiffig ide!