Nu har vi verkligen nått toppen. Den här sista veckan har nått sin pik i oro och stress över framtiden för tjejen. En mening satte igång allting och gjorde samtidigt att vi fick en tidpunkt att förhålla oss till. ”På fredag kommer ni få er klasslista i ett kuvert med posten.” Den nya klassindelningen inför 7an. Det är nu hon ska få veta vilka av de nya och gamla klasskamraterna som hon ska följas åt med under tre högstadieår. 

 

Samtalen kring detta har varit otroligt många! Ingen av dem har varit med utgångspunkt i en positiv känsla. Gårdagens erfarenheter och möten med personer som inte alltid varit de snällaste kommer tillbaka. Alltså jag tror aldrig vi riktigt fått veta fullt ut HUR svårt hon haft det, vår tjej. För i samtalen vi nu har kommer det fram fler händelser och saker. Det svider att höra hur hon skyddat och hållt inne. Försökt sitt bästa i att hantera vissa situationer på egen hand. Hade jag vetat... åh vad jag önskar att jag fått chansen att bättre hjälpa henne. Mitt älskade hjärta! Så tufft det varit och hur sviken hon blev av skolpersonalen. Hon blev verkligen inte tagen på allvar, för hon sa - men de förminskade och la tillbaka ansvaret i hennes knä, inte till den/de som utsatte henne. Suck! 

 

Så. Kuvert i brevlådan på fredag. Hon har knappt fungerat i väntan - varken under veckan eller innan. Ingen dag utan nya samtal. Hon får bekräftelse i vad som varit och hur det känts. Stärks i att hon gjort sitt bästa. Samtidigt med tankar som ’Ni har alla förändrats, det behöver inte bli som när ni sågs förut’. ’Tänk på att ni alla får en ny möjlighet med den nya gruppkonstellationen’. ’Du har en fördel i att du åtminstonde vet vilka de flesta andra eleverna kommer vara i din nya klass. Du har ju mött alla (troligen/nästan). De flesta andra har enbart koll på de från sin skola. Du har en förförståelse i vilka de varit och vad de heter. De andra vet ingenting.’ Vridandet och vändandet på fler perspektiv för att minska oron och stressen och försöka dra fördel av det hon upplevt som en nackdel. Det har varit svårt, känslan från förr har varit för stark. 

 

Dagen kommer när klasslistan ska komma. Vi bestämmer att hon efter skolans slut går hem. Tar in posten och väntar med att öppna kuvertet tills jag (som kommer först hem av oss föräldrar) är hemma. Hon vill känna sig trygg i att ha någon hos sig när svaret blir svart på vitt med vilka hon får i klassen. Inget snappande, smsande eller samtal med kompisarna förrens vi tillsammans sett listan och kunnat prata. Smälta i lugn och ro vad klasslistan innebär för henne. 

 

Då händer det som jag förvarnat om, men ingen av oss velat tro KAN hända. Vissa får ett kuvert och andra inte. Tjejen får det inte, så klart ska vi utmanas i den! Alltså den här var INTE kul! Hon bryter ihop. Försöker lugna henne i att det är fler som inte fått. Det är inte BARA hon. Men vad hjälper det när ångesten griper tag i henne. Hon kraschar totalt. Vi tar tag i att vara modiga ihop. Vem har fått och vilka finns med på listorna i de klassena? Vi lyckas få tag på två klasslistor. Hon är inte med på någon av dessa, men det är dom som hon fruktar mest av alla! Phu! Tack! Verkligen ett stort tack på den! Så lite tur på vår sida i alla fall, den var ju ovanlig. Vi reflekterar över att de vi vet som inte fått, de står inte med på nån av de två klasserna. Så... där finns två klasslistor till! Till vilken av dem hör tjejen och till vilken hör de andra som heller inte fått? 

 

Längre än så kommer vi inte på fredagkvällen. Jag får gäster hem till mig. Kollegorna kommer över. Vi har en överraskningskväll för ena kollegan som ska gifta sig. Allt vad detta innebar i förberedelser, ballongkris och hemlighetsmakeri. Svettigt! Men lyckat blev det med många skratt! 

 

Dagen efter, lördag, då börjar efterforskandet och samtalen igen! Resultatet blir att via en kompis kompis får vi tag på en lista till. Så nu har vi tre av fyra klasslistor! Åh lycka när vi inser att det är tjejens klass! Nu, NU kan vi börja förhålla oss till hur det på riktigt kommer bli. Vilka namn står där? Hur många känner hon igen? Hur känns det? Lättnadens suck. Det känns okej och böttre än befarat. Samtidigt tar vi ansvaret att fråga andra vi vet inte fått sin klasslista om de vill ha denna. Vi hjälper andra att lugna sin oro. Vi hjälper andra att få svar. En hel helg utan vetskap och oro för så många är inte okej! Glädje och tacksamhet från fler som nu kan andas ut.

 

Tänk hur viktig den här detaljen är i deras liv! Vad var det som gick snett? Varför fick inte ALLA sina klasslistor? Hur kunde det få hända? Hur gick tänket i att försöka säkerställa att alla verkligen fick sin lista? Plan b? En helg i oro innan chansen till att få informationen? Nej, inte okej! 

 

På tisdag som kommer ska de få träffas i sina nya klasser. Det kommer vara nervöst, men mindre oroligt nu när hon vet. Jag tänker att nu måste hon väl ändå få fortsätta ha lite flyt i att få ha en bra klass. Där hon trivs och mår bra. Där de stöttar och är måna om varandra. Förutsättningarna verkar större och bättre än tjejen föreställt sig. Vi hoppas på det bästa! Tills dess, nu idag har de åkt iväg på sin klassresa innan de skiljs åt om nån vecka för sommarlov. Hon har mannen/sin pappa med sig som en förälder. Det var hon själv som ville att han skulle anmäla intresset för att finnas med dessa två dagar. Det kommer bli bra! Hon och de andra är rejält taggade. Tjejen njuter av sammanhållningen och dom kompisar hon fått under året. Det här förtjänar hon vår tjej!