Alltså dagen idag! Den lär gå till världshistorien, i alla fall i mitt liv!

 

Två möten inbokade och avklarade. Intensivt och man blir rätt trött i huvudet. Så på alerten och vill ju inte gå därifrån och känna att man missar något viktigt. Men helt otroligt... varken jag eller min man kände av att vi var arga! Och neej, det är inte det som är det avgörande för världshistorien. Men kunde ju ha varit. För det är SÅÅ ovanligt att gå ifrån ett möte om nån av barnen utan att känna negativ känsla. Det är liksom mer vardag än undantag. Men nu var det inte det jag skulle skriva om...

 

Ena mötet med HAB, det där med att vi skulle utvärdera typ 2 år senare. Tänkte att jag nog kommer bli irriterad, men där bedrog jag mig! Vart riktigt bra! Gott om tid att prata utan att det tittades på någon klocka, riktigt lugn och strukturerad kvinna som kom med konstruktiv feedback på det vi pratade om. Och hon gav en del små tips på vägen och vi kunde även känna oss stolta som föräldrar. Ingen skuld på oss här inte, och inget ifrågasättande heller. Enbart förståelse och back-up i att vi tänker förnuftigt utifrån våra förutsättningar! Ovant med att få det till sig!

 

Men så var det ju det där andra mötet, den på skolan om killens situation. Vågade inte hoppas på någonting och var mer beredd på att få argumentera och ifrågasätta hur ledningen tänker. Vågade heller inte hoppas på att någon från elevhälsan skulle vara med som vi önskat i förbigående via mail. Men tji fick jag och blev överraskad! Där kom med en därifrån! Surprice! Inte heller det här är vad som utmärker sig. Men vore gott nog för en guldstjärna i framgång. Neej, utan mötet börjar med en snabb reflektion över killens mående sen sist. Med självskadorna och självmordstankarna som resulterade i BUP möte och sjukskrivning, han är helt enkelt slutkörd vår kille.

 

Måste säga att det svider lite i hjärtat hur vi pressat på detta läsår med att han SKA vara på skolan under skoltid. Att det inte är vårt ansvar att få det att fungera och så. Men undrar om det inte är just det som ledde fram till ett beslut om att killen till hösten ska få en resurs!!! Japp! Hörde rätt! RESURS!!! Alltså förstår ni? Vår kille ska få en resurs, som finns med i klassen och är följsam och tillgänglig för vår kille, utan att vara som ett plåster. Resursen ska även ha som prio att finnas med på raster. Det är så att hakan ramlar ner på mig. Förstår ni hur länge jag väntat på den här dagen? Ända sedan åk 2 har jag efterfrågat detta. Han ska nu börja i åk 6! Ännu inte helt klart med personen i fråga, men det finns en som man har i åtanke att tillfråga under den här veckan. Hens nuvarande uppdrag 'tar slut' denna termin och hen blir då 'tillgänglig'. Är det därför vi får en resurs? För att man nu kan prioritera vår killes behov? Kan inte låta bli att tänka den tanken! Men hoppas snarare på att det insett behovet och att klassläraren omöjligtvis kan tillgodose det inom ramen för sitt uppdrag.

 

Alltså RESURS, en EGEN!!! Jaa, jag är chockad och förvånad. Har svårt att ta in och smälta det! Allt är inte spikat ännu, men det är utlovat en som följer vår kille! Som kan anpassa dagarna utifrån vår kille, finnas där som ett stöd. Det är så att jag nästan blir tårögd av lättnad. Är det meningen att man ska kunna börja slappna av lite i tanken nu eller, under dagarna? Han ska få egen resurs! Men det är ingenting som vi sagt till honom ännu. Men ändå, blir så glad, lättad och förvirrad samtidigt. Typ 'nyp mig i armen så jag vet att jag inte drömmer'! En egen resurs!!! Ofattbart helt enkelt! Hoppas, hoppas nu bara att det klickar rätt med vår kille och resursen!

 

Planen är att resursen först kommer och hälsar på inne i klassen redan nu innan skolavslutningen - typ lite bråttom där! Att resursen blir någon som killen kan känna igen. Få se och 'ta till sig' utan vetskapen om att denne någon ska följa honom till hösten. Utan har vi väntat i flera år på detta så får vi ta det försiktigt med hur vi presenterar förslaget, så vi inte väcker motstånd nu när killen hatar skolan som mest. Utan få bli bekant med ansiktet först så att säga. Sen kommer lärarna och resursen fixa detta galant! Japp, hög tilltro till deras profession! De känner av och ökar på graden av 'närhet' från resursen i den takt det känns bekvämt. Kan hända att de två klickar direkt?! Ja då spar vi inte på informationen till i höst. Men behövs det lite mer tid, ja då får resursen hänga i klassen och närma sig vartefter det känns ok för vår kille. Nu gäller det att skapa relation och tillit först! Annars är allt meningslöst!

 

Som sagt, behövs mer tid så läggs planen upp utifrån att resursen finns med från skolstart och närmar sig då under den första tiden, till det känns som att tiden är mogen att tala om för killen hur denne någon klan vara honom behjälplig. Typ alla de gånger som klassläraren inte hinner hjälpa och det föds irritation mm från killen. Då kan resursen komma in och finnas där som ett stöd. De ska dessutom få tillgång till ett grupprum dit de kan gå för lite mer avskilt och lugn och ro för arbete. Enskilt eller i liten grupp. Tänk att jag tror på det här! Totalt! Men har svårt att ta in det helt ännu. Det landar mest genom att jag håller mig 'professionell' på nåt sätt. För ibland blir jag mer som pedagog än förälder, det här är ett typiskt sånt läge. Landar mer på ett plan av att vara i tänket hur strukturera vi det här. Vad blir bäst för 'eleven'. Hur skulle det kunna se ut. osv. Mer utifrån hur en pedagog skulle tänka än hur en förälder skulle tänka. Tids nog landar det även hos mig som förälder. Jag kanske kan slappna av, fokusera på mitt, bara vara med killen utan att känna ansvaret som inte är mitt. Tänk! Han ska få en egen resurs!!! Ofattbart och det här inlägget gör inte tankarna och känslorna rättvisa på något sätt. Men spela roll! Det här är värt att hålla tummar och tår för att det ska fungera! Snälla, snälla säg att det kommer bli superbra!

 

Egen resurs, ha! Vem trodde det? Fick förhoppningar utifrån ett mail. Men vågade inte tro att jag tolkat det rätt. Var faktiskt tvungen att fråga två underbara vänner jag har, vad dom trodde det som skrevs menades. Det var ju liksom för bra för att vara sant i mitt kämpande som förälder. Hur många gånger har jag inte fått höra att 'så jobbar vi inte här', eller 'vi tror inte att det skulle gynna honom'... Tänk om man gjort det här som 'en tidig insats'?! Hur hade livet sett ut då tro? Men nu ska vi få det! Och det måste bara gå vägen!!!

 

Håll tummarna för oss nu! Det kan väl ändå få vara lite vår tur nu med att få till rätt stöd för ett av våra barn?! Det vore för väl!