...som jag säkert inte är ensam om. Det är nog en vanlig mardröm hos föräldrar. På många olika sätt har jag blivit påmind om hur skört livet är. Hur plötsligt något kan hända...

 

Tänk om jag skulle dö. Tänk om jag skulle förolyckas. Helt abrupt och onaturligt dö ifrån min familj. En katastroftanke som kommer mig alldeles för nära ibland. Som en stor våg där jag börjar famla runt. Särskilt svårt känns det när barnen uttrycker ett stort behov efter just mig. Eller när jag själv inser att jag gjort eller kommit på något som har stor betydelse för barnen. Att ett förhållningssätt jag har och bemästrar väl, det kan försvinna med mig.

 

Hur går det då för barnen? Hur påverkas deras fortsatta liv? Tänk om min man skulle dö? Vad gör jag då? Hur blir det för barnen? Tänk om vi båda skulle dö? Vem ska då hjälpa våra barn? Vem ska finnas där för dem, så som vi funnits för dem? Frågorna hopar sig. Känslan är svår. På ett sätt sunda tankar och känslor som måste få finnas. Men de får inte ta över!

 

Det här är min värsta mardröm! Å inget annat än en mardröm! Vad är det som gör, att tanken med denna mardröm är att livet skulle bli förfärligt om jag inte fanns? Om min man inte fanns, eller om vi båda inte fanns? Ingen kan ju veta hur det blir när något drastiskt händer oss. Klart att det skulle förändra, klart att det skulle komma känslor i negativ form, klart livet skulle ta nya vändningar... Men det finns egentligen ingenting med denna mardröm som talar om att det med tiden inte skulle kunna bli bra! Mardrömmen speglar endast den katastrof i negativ mening som det torde innebära att en eller båda föräldrarna dör. Fast det är ju enbart reaktionerna på olyckan! 

 

Tänk om man i denna mardröm även kunde få se ett längre tidsperspektiv?! Då kanske man kunde känna sig lugnare och tryggare i att barnen med tiden får det bra... Jag har en mardröm...och den skrämmer mig! Men den ska inte få ta över! 

 

Gör mitt bästa med att finnas för familjen, här och nu i livet. Livet som pågår...