Tänk att det var bland det värsta jag varit med om på länge. Hjärtat hoppa upp i halsgropen. Det blir tomt i huvudet och jag slutar nästan att andas. Kaos! Jag ville bara brista ut i ett ångestfyllt storgråt. Men kunde inte. Tjejen satt i baksätet på bilen. Mannen kör bilen. Själv sitter jag i passagerarsätet och tittar ner på sms:en som kommer... från killen, ensam hemma. Det är inte bra, han mår inte bra, det är nödläge! Herregud! 

 

Vi har nyligen börjat slappna av. Tränat och igen vågat lämna barnen utan vuxen hemma. Eller bara en av dom hemma själv under en kortare stund (typ 2-3 timmar). Men alltid med en back-up på att någon vet om det. Moster eller mormor finns alltid nära, om utifall att... Eller så finns någon av oss föräldrar inärheten. Men inte den här gången. Vi gjorde ett försök att tillsamman med tjejen åka och uträtta ärenden. Killen skulle bli ensam under en längre stund. Vi tänkte att vi hade förutsättningarna på vår sida. Inte helt utan att vi var nervösa och osäkra. Fast vi måste ju våga lita på och försöka. Med facit i hand, det vart FÖR länge och i kombination med att det är slutet på läsåret i skolan, samt att vi börjat prata kring övergång till högstadiet - det var inte läge! 

 

Nu satt vi där i bilen med en kille som tänker på självmord. Istället för att fastna i känslor och ångest (hur lätt är den?) så börjar jag medvetet andas. In och ut, in och ut. Behåll lugnet! Vad KAN jag göra? Ringer moster som var hos honom lite tidigare. Snälla har du möjlighet att gå till honom NU, direkt? Försöker avdramatisera och prata sakligt. Ingen tjänar på affekter som smittar i det här läget. Absolut, hon förstår direkt och lägger om sin närmsta stund till att innehålla killen istället. Är där på någon minut. Pust ut. Akutfasen borde kunna lägga sig. 

 

Mannen blir stressad. Vill helst gasa på sitt snabbaste hem. Där är en hel del bilar på vägen vi åker. Som om det inte räckte är där traktorer och kurvigt, möten hela tiden. Vi kommer ingenstans. Kan bara ’gilla läget’ och lugnt ’tuffa på’ där vi befinner oss. Moster är där! Vi måste påminna oss om och om igen, moster har kommit till honom. Vår kille kommer att leva när vi kliver in genom dörren hemma! Den här gången kommer det att sluta väl. Kommer jag någonsin att vänja mig? Ångest, självskador och självmordstankar som en del av vardagen? Tjejen tar av sig sina hörlurar och frågar från baksätet om jag mår bra. ’Mamma, det ser ut som du tänker börja gråta?’ Å, lilla stumpan. Jag vill lindra för henne och vänder mig om med ett påklistrat leende att ’pappa och jag pratar lite bara. Det är ingen fara, jag mår bra.’ Verkar som att hon inte märker av paniken.

 

Väl hemma. Det var den längsta tiden jag upplevt som egentligen var kort (typ 30 min som var en livstid). Hur agerar man? Vad säger man? Tjejen märker precis som vi att killen är väldigt låg i sinnesstämning. Moster och ’lillkusinen’ behöver åka direkt. Snart kommer tjejens kompis som ska sova över. Jag vill bara pausa livet. Vill ha en bok, en manual som talar om för mig exakt hur jag kan göra för att... för att... Vet inte. Så maktlös. Jag gråter inombords. Livet går vidare, klockan tickar fram sina minuter. En av oss vill till himlen. Kommer på mig själv med att tänka ’hur ska vi få råd med en värdig, fin begravning? Om det trots allt skulle hända.’ Alltså det är så märkligt och overkligt. Men ändå så påtagligt nära. 

 

Kvällen har sin gång. Vi plockar upp från vår shoppingtur. Nödvändiga klädesplagg som inhandlats. Och så den där totalt onödiga såpbubbelmaskinen. Billigt, onödigt. Vad skulle vi med den till, egentligen? Jo, i just denna stund skänka en kort stunds glädje. Total fascination och glädje när vi trycker på on-knappen. Bubblorna flyger med vinden och blänker i solskenet. Det är något med såpbubblor! Lägger upp en uppdatering på facebook. Känns falskt, men rätt. Ingen vet om det scenario som utspelat sig före och efter. Jag väljer att ändå känna glädjen i bubblorna. 

 

 

Pratar med killen lite senare. Hur tänker du nu? Han ger ledtrådar kring sina tankar om självmord. Att viljan att bespara oss upplevelsen med att vara ensam när han gör det finns. Försöker prata utan att värdera. Vi är båda i ett lugnt och behagligt läge. Vi får inte vara rädda för att lyfta frågorna, det är SÅ viktigt! Glömmer heller inte frågorna som kontrast, som vad drömmer du om? Glömde däremot fråga ’vad har fått dig att fortsätta leva, hur kommer det sig att du inte tagit sista steget att göra?’ Superviktiga frågor som kan ge värdefull information. 

 

Vi är tillbaka i ett läge där vi inte kan lämna honom utan tillsyn. Det är som om vi hade egna hotnivåer, så där som man har i samhället. På en skala av 1-5, där femman står för högsta hotnivå. Vart är vi nu? Igår var den akut upp på 5. Nu är vi kanske ner på en 4:a? Vi trodde att vi var på en 3:a. Har vi någonsin varit ner på en 1:a, där ingen risk alls funnits, utan du enbart arbetar förebyggande? Eller snarare främjande för att inte ens hamna i att behöva förebygga. Hm. Konstigt att ens sitta och tänka i dessa banor! Idag har iallafall hjärtat sina slag på rätt plats i kroppen. Ikväll ska vi heja på Sverige i eurovision. Livet fortsätter med en sol som försöker ta sig fram, hör fåglarnas kvittrande. Ska plantera några blommor vi kostat på oss för att förgylla tillvaron. Idag är en ny dag!