Jag ger min kollega en varm, hård kram. Vill inte släppa taget. Törs knappt andas, för då brister det. Det känns ömsesidigt! Vi står i ett kalt trapphus. Helt urvridna emotionellt efter ett jobbmöte vi just avslutat. Mörkret har fallit utanför. Det känns tufft! Vi gillar verkligen varandra. Vi vill egentligen jobba vidare ihop. Men det kommer vi inte göra många dagar till...

 

Jag kör bilen hem. Tankarna i ett virrvarr och känslorna förtrycker jag. Så gott det går. Jag har sagt upp mig! Min kollega och jag kommer fortsätta på olika håll. Trist! Vi kompletterar varandra väl och kunde ha utfört stordåd ihop. Men förutsättningarna vi ges tär på oss. Vi når inte ut med det vi vill. Jag klarar det inte längre. Min kropp och mående far illa av det. Jag behöver något annat. 

Jag stannar bilen utanför mitt hus. Tittar upp mot den svarta himlen. Några slöjmoln drar förbi månen. Vackert! Jag drar in några andetag. Går in. Möts av dottern som ger mig en stor kram, mannen strax efter med sin kram. Killen ger mig en kärleksfull blick och en slängpuss. Jag älskar dom! Min fina familj. Även gose skickar en blick från sitt håll. Tänk, tänk att vi har en kanin här hemma?! (Vet, ni ska få den historien i ett eget inlägg! Inte orkat än med allt som sker på jobbet. Håll ut, rätt vad det är ligger inlägget här!) 

 

Det känns overkligt och osäkert. Att säga upp mig innan där finns något nytt att gå till. Samtidigt säger det en del. För har en vridit och vänt och våndats inför valet av hur en ska göra... å kommit fram till att det bästa är att avsluta trots att inget nytt finns än. Jaa, då är det nog så att måendet känns viktigare. Det här var inget lätt beslut att ta, inget som gjordes i all hast. Tvärtom! Familjen har verkligen tyckt och tänkt och funderat på alternativ och konsekvenser. Mötet idag bekräftar att jag tänkt bra och måste sätta mig själv i främsta rummet. Ändå känns det svårt. Hur ska vi klara oss ekonomiskt? Tänk om det dröjer innan jag har en ny arbetsplats som ger mig glädje och inkomst? Magont på den! 

 

Fast jag måste få må bra för att kunna fungera. Kan andra klara av arbetslöshet och/eller hitta nytt jobb snabbt, ja då borde jag oxå kunna fixa det! På något sätt måste det lösa sig! Det finns en plats även för mig där ute någonstans. Det måste jag ändå tro på. All den kunskap jag har måste ju komma till sin rätt någonstans?! Antar att fortsättning följer... 

 

Må gott och ta hand om er, kramar från mig!