Vet egentligen inte alls hur eller vad jag ska skriva, vet bara att jag behöver skriva. I mitt huvud är det en enda röra av tankar, Jag försöker förstå för att kunna lära mig och förhålla mig. Tänker att jag börjar i en ende och får se vartåt det bär av. Here we go!

 

På mitt jobb har vi fått en förändrad personalsituation.  Dels genom vilka vi är som arbetar där, dels genom vilka som är närmast varandra i arbetslag och dels genom omfördelning av ansvar. Där jag har fått ett större yttre ansvar för helheten just nu. Vilket i sig inte är något nytt för mig. Haft det förut och även stöttat andra som haft det, så egentligen inget nytt. Där märks ändå på oss att kraven är annorlunda och vi alla gör verkligen vårt bästa i att förvalta möjligheten/situationen. För mig innebär det att jag helhjärtat verkligen vill att mina medarbetare ska kunna känna att jag finns där för dom oavsett vad det gäller. Det innebär en enorm närvaro och en energiåtgång då fokus är högt. (- och/eller att mina krav på mig själv blir höga.) Jag kämpar bland annat mot stress, svagt arbetsminne, energiåtgång/utmattning, sömnsvårigheter och förmågan att veta vad som är rimligt att klara prestera på vilken tid och på vilket sätt. När? Vad? Var? Hur? Vem/vilka? Hur länge? Sedan? Ständig planering och omplanering. Organisering med flexibilitet utifrån oförudsedda omständigheter. 

 

Det här är min arbetsvardag, nu och ända sen jag satte min fot innanför förskolans dörrar. Jag själv är ett av mina verktyg. Liksom mina kollegor. Vi är varandras förutsättningar och möjligheter. Vi stöttar och hjälper varandra. Och tro nu inget annat än att jag gillar mitt jobb. Jag har skrivit det förut - det ger mig glädje och energi! Där finns delar i helheten och det ovan skrivna är en av dom. Det jag just nu behöver få ljuset på i relation till annat som händer i mig och mitt liv. Så vad är det då...?

 

Jo. Sen jag fick min egen utredning klar förra året har jag... Hm... Tror jag har förträngt eller snarare inte tagit mig tiden att fullt ut fundera kring betydelsen av det. Tänkt lite som att ’jaja, det var ju inget jag inte redan visste’. Aldrig riktigt fullt ut bearbetat tankarna och känslorna. Som sagt livet har gjort att jag skjutit undan det och lagt min tid på annat som krävt min uppmärksamhet. Min prioritet har aldrig lagts på mig själv. Men där händer att jag lite snabbt snuddat vid situationer eller beteenden för att försöka förstå och hitta strategier. Samtidigt med att lika fort som jag gjort konstateranden kring mig har andra saker stulit tillbaka mitt fokus igen. Eller så har jag inte haft de runtomkring mig med mig. 

 

För det här är en process, inte enbart för mig att gå igenom, utan även för de som lever med mig och möter på mig. Den är inte enkel! Att förändra tankemönster, hitta nya förståelser till situationer och därmed även ändra förhållningssätt, bemötande och beteenden. Tjaa, den kräver sitt! Det där vardagliga, automatiserade får sig utmaningar som kräver medvetenhet, mod och ändrade förutsättningar/strategier som är mer hållbara långsiktigt och ökar välmåendet. 

 

För någon vecka sen satt jag på en föreläsning. Tänkte innan att den nog skulle vara på en nivå av att jag kanske inte skulle lära mig så mycket nytt. Delvis hade jag rätt. För där kom inga nyheter för mig. Delvis hade jag fel. För den gav mig reflektioner över mig själv! Oftast när jag går på föreläsningar tänker jag utifrån mina barn eller jobbet eller annat som berör mig. Sällan utgår jag ifrån mig. Det märkliga är att kag verkligen ansträngde mig för att relatera till barnen. Det var för deras skull jag gick dit och hoppades på tips och tankar. Mitt medvetande ville dock annat, belysa mig. Det kändes oerhört jobbigt. För lika fort jag insåg kopplingen mellan det som sas och som jag tänkte om mig, lika fort fattade jag konsekvenser för de omkring mig - som min man. Det kändes frustrerande, skamfyllt och ledsamt. Mina avsikter är inte att utsätta mina kära. Min funktionsnedsättning begränsar mig dock till att omedvetet göra det. Absolut går där att arbeta på strategier, hitta vägar. Samtidigt kan jag aldrig få funktionsnedsättningen att försvinna! Jag kan enbart försöka kompensera för den. 

 

Två andra tillfällen efter detta. En teater ’skuggsyskon’ (jättebra!) och en föreläsning för jobbets räkning. Båda väcker tankar och känslor inom mig som har med mitt liv och uppväxt att göra. Det smärtar att inse hur jag inte processat klart saker från livet. De ligger undanträngda, obearbetade. Starka känslor som skam och skuld gör sig påminda. Ser program på TV:n och ser likheter med mig. Sorgen tränger sig på. Är det så jag uppfattas? Varför blir det så för mig? Måste jag tycka att det är så svårt? Varför begränsas jag? Vill inte ha det så! Tänk om jag ändå bara kunde vara mer ’normalfungerande’! 

 

Allmänt har jag en period där jag känner en uppgivenhet inför hur livet pågår med bland annat barnens situationer. Orkar inte lägga energi och tid på att kämpa, ta ansvaret och förhålla mig hela tiden. Är trött på hur kraven orimligen ställs på mig som enskild individ/förälder. Jag med mina begränsningar på vad jag räcker till för och klarar att hantera. Som uppenbarligen behöver tid och energi för mig. Mitt inre gör mig påmind och känslorna som följer blir starka och svåra. Varje dag utförs en strid i att rikta fokus på lösningar och positivitet, på styrka och mod. Det ’enkla’ vore att ge vika, ge upp. Det känns övermäktigt! Ensamt! Stundtals faller jag fysiskt och mentalt, för ett kort ögonblick. Sen står jag där igen. Antar utmaning efter utmaning oavsett, minut efter minut, timme efter timme. Jag kan, jag vill, jag måste... Livet fortsätter.

 

Om två veckor åker jag på en tvådagars konferens med min man. Dagar fyllda med föreläsningar och information. (Kommer va helt slut efter den påfyllningen) Tidigare sett fram emot det med ett målmedvetet sikte utifrån barnens perspektiv. Nu utifrån en skräckblandad förtjusning i vad det kan innebära för mig. För MIG! Det är ett ändrat fokus i mitt inre och jag undrar så hur jag ska finna en ny balans i hur jag kan hantera det och samtidigt räcka till på flera fronter?