Igår var de dags. Vi skulle ha ett samverkansmöte kring vår älskade kille. En specialpedagog från HAB, två personer från BUP, vi föräldrar, samt rektor på skolan och klassläraren skulle medverka. Eventuellt någon mer från skolan...som från fritids eller hjälplärare.

 

Jag går med en liten osäkerhet inför mötet. Känner klumpen i magen och hur ofokuserad jag är. Vill helst bara hoppa fram tiden till efter mötet. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller hoppas på. Samtidigt glad över att alla ska få chansen att träffas tillsammans. Foga ihop våra olika delar och få ett helhetsperspektiv. Skulle vi kunna lyckas med det? Och även kanske hitta några lösningar eller förslag på något som kan göra det bättre för vår kille?

 

Jag är någon minut sen till mötet. Lite halvstressad tar jag mig småspringandes till klassrummet där vi ska sitta. Öppnar dörren och får x antal ögon mot mig i de tysta rummet. Herregud! Hur många är det? Blir helt snurrig och backar nästan fysiskt baklänges. I huvet har jag redan gått ut ur rummet igen. Är alla dessa personer där för att prata om min kille? Vem är alla? Tappar nästan fattningen helt. Ser inte ens min man som sitter där. Ena kvinnan från BUP reser sig från cirkeln och räcker fram sin hand. 'Välkommen' Jo man tackar...'Hej!' Jag sträcker vidare min hand till nästa person i ringen. Presenterar mig. En efter en, vidare runt hela laget går min hand, till nästa och nästa. Registrerar att ingen är från HAB. Hon har insjuknat under dagen och kommer inte. Famlar efter min stol bredvid min man, som jag fortfarande knappt ser. På min andra sida sitter klassläraren. Skönt! Känner trygghet och tillit till henne.

 

Sa jag föresten hur många de var? Personer alltså!? Jo, de var tolv stycken! TOLV stycken!!! Om jag nu minns att ha räknat alla som var med. Alla där för att på en timme hinna med att säga och lyssna kring min kille! Å jaa, jag skriver min kille. För jag vart så stum att jag knappt fattade att min man satt hos mig. Kände mig liten och ensam. Blir ombedd att presentera vem killen är... Hur gör man det på ett bra sätt i detta sammanhang? Och återigen...vi hade bara en timme på oss att 'komma fram' till något! Vill ju inte börja slösa tid de första man gör! Vad och hur mycket/lite vet alla dessa personer om killen? Vad är relevant och inte att säga?

 

Hur som... Mötet rinner snabbt iväg i tid. Försöker hålla ihop mig själv. Fokuserar genom att jag är säker på vem min kille är och vad jag själv vill hinna säga. Får min chans! Uttrycker ett önskemål. Vet att det kostar men tror på det! Finns saker som stödjer min åsikt i utredningar och forskning. Har även två utredningar som resulterade i diagnoserna som stödjer min åsikt. Lägg därtill allas de röster som just sagt sitt i klassrummet där vi sitter, om hur de ser på saker. Om hur de känner sig otillräckliga och inte helt har fått kläm på hela vår kille och vem han är/hur han fungerar. Omedvetet så stödjer de min åsikt. Stärker mig i min tro på min tanke. Magkänslan har aldrig haft fel!

 

I övrigt hinner det mest konstateras saker. Tiden räcker inte till för att hitta lösningar. Några småsaker finns där, men inget i det större sammanhanget som kan underlätta helheten. Där skolan och hemmet påverkar varandra.

 

Känner så här efter mötet att jag är så glad åt de skolbyte vi gjorde! Det finns några här på skolan som har fått så otroligt bra grepp om vår kille. De slår huvet på spiken flera gånger med sina kommentarer och frågor! De får till ett resonemang och en logik som känns så skön att höra. Jag är inte ensam om att se mitt barns behov! Förstår ni hur mycket bara det lilla betyder? Det finns någon annan som oxå ser mitt barn! Kanske inte allt, men de ser! Om det hjälper...såklart i vardagen! Men huruvida det hjälper att de ser, men inte har förutsättningar...frustrerande!

 

Vi kom som sagt inte fram till så många saker egentligen. Vad hade jag väntat mig? Processerna är så sega jämt! Med många personer inblandade, med skolbytet rätt färskt i tid... Ett STORT möte har ägt rum, men vad det leder till...vet inte? Undrar mest vad alla andra tänkte efteråt? Fick de ut något av mötet? Något som kan hjälpa min älskade kille? Vad händer nu? Hur kommer framtiden bli? 

 

 [email protected]