Japp, det är nog det bästa sättet att beskriva det på. För idag tog det tvärstopp i hela kroppen på mig. Vaknar trött på morgonen för att stiga upp. Möts av två barn som inte vill till skolan när jag försiktigt börjar väcka dom. Inget ovanligt där! Dagens lirkande, curlande, stöttande, uppmuntrande, parerande...ja, dagens första ’jobb’ börjar innan jag ens hunnit vakna till liv. Går ut i köket för att ge katten mat, för att slippa ha henne vid fötterna. Tittar ut genom fönstret och inser att jag måste skotta fram bilen. Suck! Hur i hela friden ska jag hinna med det ’jobbet’ samtidigt med mitt andra. Värken i kroppen gör sig påminnd vid blotta tanken på skottandet. Går tillbaka till barnen, en i taget, och gör ett försök att få dom ur sängen. Sega, trötta, omotiverade... Försöker med att förklara läget att vi måste hjälpas åt. Vädjar om samarbete och liiite självständighet. Kan vi alla ta ansvar för vårt eget? (Hur tänkte jag där?) 

 

Går efter en kort stund ut och passar på att ta ur lite frustration ur kroppen med spadtagen av den tunga snön. Förbannar kommunens dåliga plogning då det innebär en hel massa extra skottande. Phu! Jisses, har liksom inte utrymme för detta. Barnen fixar inte själva att komma iordning, hur gärna jag än önskar, hoppas, tränar dom... Det går inte av flera anledningar. Man behövs där bredvid! Å nu står jag ute i snön. Undrar just om det hänt något alls där inne under tiden? Tröttare än tröttast och rent av utmattad av skottandet går jag in. Det lyser en stor neonskylt som sticker i ögonen med ordet skolvägran. Rent mentalt alltså. Alltså, neej! Jag orkar inte! Tiden krymper till skolan börjar och vi bara måste komma iväg. Så känns det! Vi ska iväg! Men samarbetet funkar inte riktigt och jag inser att det där med att själv hinna med sitt, det är uteslutet. Så uppfräschning eller i lugn och ro komma iordning. Den skippas. Här gäller det att snabbt få två barn med kläder på och en liten gnutta frukost i magen, för att ta sig ut till bilen samtidigt. Utmaning! 

 

Motståndet, när dom är två. Fokuserar jag på en, ja då mister jag den andra. Å när jag väl får fokus på den andra, då har den första kommit av sig. Jag orkar inte! JAG ORKAR INTE!!! Alltså jag är helt slut av att behöva orka för tre. Jag orkar inte mer. Så jag går ner för räkning och hör mig själv vara allt annat än lågaffektiv, allt annat än vettig. Jag pallar inte trycket. Jag faller pladask, men ingen står och tar emot mig. Utan de två som finns där skulle behöva min hjälp. Från mig som mentalt fallit. Ögon som blixtrar och munnar som muttrar, känslor i kaos. Vi åker till skolan. Bildörren smäller igen efter att jag fått dom att inse att de måste gå ur bilen och in till lektionerna. Vi var sena, som vanligt! Men vi kom dit, till vilken nytta? Kvar sitter jag i bilen och kan inte hejda tårarna. Orkar inte hålla tillbaka. Vad har jag gjort? Hur blev det så tokigt den här morgonen? Jag brukar kunna mycket bättre! Varför blir det så här? Känns inge bra! Hur ska dagen gå för barnen? Skit, hur ska kvällen bli? Kan känna deras ilska redan. Alla klagomål på allt dåligt som blev i skolan, hur dåligt de mått... 

 

Kommer fram till jobbet. Andas och försöker. Jag har gjort det förut, många gånger. Det är vardag. Bit ihop och gör det jag ska. Fokusera på nuet. Men neej. Hänger av mig, går och lämnar väskan försöker fokusera. Men neej! Tårarna börjar rinna. Hejdlöst! Jag orkar inte hålla ihop. Det är för tillfället lugnt på jobbet, tack och lov. Får en kram från en kollega och sätter mig på kontoret. Ta tid på dig, ta det lugnt och andas. Det är okej! Pust! Fina kollegor! Hon och alla de andra som direkt ställer upp! Organiserar sig och låter mig få tid. Få göra det jag klarar att bidra med. Nu, nu kunde de få lyfta upp mig från mitt mentala magplask! En annan kollega kommer förbi mig vid tillfälle. Vi pratar en stund. Så skönt! Bli lyssnad till och få bekräftelsen genom förståelsen. Jag kläcker ur mig att jag fattar inte efter två veckor i skolan? Två ynka veckor? Min kollega tittar på mig. Neej, det är inte två veckor, det är mycket längre än så! Å visst, absolut. Hon har ju så rätt! Vad tänkte jag? Två veckor av kämpande på denna termin, jaa. Men i helheten en himlars massa fler veckor! Jisses. Ibland ser man inte längre än näsan pekar. 

 

Idag orkade jag inte! Idag vart jag så grymt medveten om min egen begränsning. Hur en detalj som att skotta snö kan ställa till en hel morgon. Hur komplicerat det är för oss. Hur beroende det är av mig. Jag vet det här redan. Men glömmer ibland. Och då blir uppvaknandet så grymt. Då djupdyker jag och klarar inte hålla tankar och känslor i balans. Men kollegorna hjälpte mig. De fanns där och backa upp mig totalt. Jag hann andas och samla ihop mig. Jag fick glädjestunder med alla småttingarna som e för härliga! Jag kunde få ihop mig tills det var dags att hämta hem barnen igen. Inte på sina bästa humör. Men vi har även hemma lyckats med att vända så allt inte känns bäcksvart. Imorgon kommer en ny dag. En ny start och en ny chans. Utmaningarna är inte borta, de finns här som en påminnelse redan ikväll. Men vi har fått ett mer lugn igen. Stabilare nivå. Vet att ett sista ryck krävs av mig inför läggning. De ska få kramar! Extra idag då de kämpat så bra! De försöker verkligen. De är inte med illvilja neonskylten med skolvägran sticker med sitt ljus i ögonen på mig. Neej! Jag förstår dom och jag vet. Fast jag orkar inte alla 365 dagar om året!