Det här kommer bli ett långt inlägg. Samtidigt ett av mina viktigare. Senaste veckan har nämnligen bestått i att formulera mig först till förvaltningschef och kommunpolitikerna. Ett mail med flera tankar och frågor kring våra barns skolgång och välmående. Det följdes av ett möte med förvaltningschefen som tar oss seriöst och förberett sig för att svara, förklara och beklaga. Blev ett riktigt bra samtal som vi inte varit bortskämda med genom åren. Summan av det var mer eller mindre att vi under alla dessa år haft rätt i det vi sagt. Vi har helt enkelt blivit fel bemötta i så många delar. Nu lär man sig av vår historia (och andras liknande) för att få till förändring. Bra för alla som kommer efter oss. Synd att vi fick utstå det vi fick och att det var våra barns välmående som fick ta största smällen.

Av kommunpolitikerna har två av fem svarat att det sett mailet och ska återkomma. 

 

Nu till det här inläggets egentliga story! För peppad av vår egen situation satte jag mig och till viss del formulerade om mailet, men med liknande innehåll. Denna gång riktad till partipolitikerna i vårt land. Vad har de att säga? Hur tänker dom? Vi får se även på den om där kommer något form av svar. Mailet var som följer:

 

"Juni 2018, till partiledare

 

Hej!

 

Mitt namn är x och jag har tillsammans med min man y två underbara barn. Till hösten ska killen börja i åk 7 och tjejen i åk 6. Deras skolgång och välmående är orsaken till varför jag nu sitter och skriver till er. För att dela med mig av min familjs historia och även för att ställa er några frågor.

 

Det är redan under hösten 2012 som vi börjar vår resa, mannen och jag, med att försöka få till en gynnsam dialog med vår kommun. Åren innan har vi småpratat och försiktigt framfört tankar och frågor. Men nu börjar vi alltså mer aktivt att arbeta för bättre förutsättningar till våra barn, till allas barn! I början handlar det om att ifrågasätta värdegrund och likabehandlingsarbete som vi ser brister inom. På skolan uppfattar vi en jargong och attityd från elever som är skrämmande. Lågstadiebarn som uttrycker sig i meningar som ”här är det våldsamt”, ”här gör vi så” eller ”på gula berget är alla dumma barn, för där finns inga fröknar”. Vi både själva upplever och får beskrivet för oss från våra barn, andras barn, andra föräldrar och även från viss personal situationer som är helt oacceptabla. Hur kränkningar och hot, men även rena fysiska handgemäng sker i princip varje dag.

 

Några fler föräldrar ansluter sig till vårt försök med dialog till främst rektorn. Vi märker dock rätt snabbt hur vi får motstånd. Inget gehör alls för det vi ger uttryck för. Där finns ingen ingång alls till ett positivt samtal där våra åsikter, tankar och frågor får utrymme. Man snarare försvarar sin egen organisation.

 

Samtidigt med detta blir det uppenbart för mig och min man att vår kille har svårigheter. Vi tar upp om det med lärare, men får ingen förståelse. ”Nej, inte då. Han ser så glad ut. Han har väl inga svårigheter?!!” Kampen mot okunskapen och oförståelsen tar sitt startskott. Det kommer visa sig vara en hård och svår kamp. Många är nätterna framför datorn då vi letat information, läst på kring de svårigheter vi såg, om de rättigheter vårt barn har, om hur skolans rutiner borde se ut osv Ju mer förkovrade vi blev som föräldrar, desto större blev gapet till skolans insikter och kunskaper. Det är sorgligt att konstatera hur detta inte hjälpte oss. Ju mer vi visste, ju mer blev vi bemötta som ’jobbiga’ föräldrar.

 

Våren och hösten 2014 avslutas två utredningar, ena inom BUP och andra inom HAB. Killen har fyra överlappande diagnoser inom NPF. Han har funktionsnedsättning! En komplex situation som gör det svårt i vardagen och i skola. Att vi nu fått på papper att där finns svårigheter gör inte saker enklare, vilket man skulle kunna tro. Vår kamp om stöd och hjälp fortsätter mot okunskapen och oförståelsen. Samtidigt med att vårt barns mående blir sämre. Vi föräldrar signalerar till skola våra farhågor om riskerna då tidiga insatser uteblir. Det kommer komma en dag då han inte uppnår kunskapsmålen och hans livsglädje försvinner. Vi blev sedda som nojiga och överdrivna i våra tankar.

 

I all den här röran uppmärksammar vi snart att även tjejen verkar ha det svårt i skolan. Vi börjar misstänka att hon kan ha läs och skrivsvårigheter. Det är ingenting som skolan ser. Vi uppmanar ändå till att de kunde väll hålla ett extra öga på det.

 

Vi kommer inte särskilt långt med skolans inställning. Vi föräldrar börjar bli utmattade av vår situation i familjen och den psykiska ohälsan tär på oss. Killen börjar må riktigt dåligt och uttrycker vid det här laget en önskan om att inte orka leva längre. Situationen börjar bli övermäktig. Många är nätterna som vi vakat över en ångestfylld kille. Hans lust och vilja att gå till skolan är sen länge borta. Frånvaron börjar. Våra farhågor är på väg att börja besannas! Vi inser hur liten framgång vi nått under åren som går. Vad har vi för alternativ?

 

Vi väljer att byta skola för båda barnen. Till den andra kommunalt drivna låg och mellanstadieskolan.

 

Det var allt annat än enkelt! Med ett barn som har NPF-problematik var det riktigt tufft. Men vi föräldrar insåg snabbt att vi hade turen att få en engagerad lärare åt honom. Men vilka förutsättningar fick hon egentligen? Vårt andra barn förstod inte alls varför hon skulle byta skola. Hon trivdes ju! Hur vi än försökte förklara våra tankegångar var det ur ett vuxenperspektiv. Svårt att ta till sig av för vilket barn som helst. Det kom att visa sig att det var hon som drog det kortaste strået med skolbytet.

 

Till en början kändes det bra med även hennes lärare. Vi påpekade våra aningar om svårigheterna för läraren. Bad henne titta lite närmare på det och se vad hon kunde utläsa. Det blev en situation av att vänta och se. Eller en tanke om att det var nog inte så svårt som vi tänkte. En ny kamp tar sin början för oss. Skolan ville inte göra en utredning och till slut har vi tagit reda på hur vi kan göra för att själva se till att det blir av. På mindre än två månader har vi ett svar. Det är nu vår 2017 och vi får veta att hon har dyslexi. Återigen många timmar vid datorn för att få kunskap och veta vilka rättigheter som tjejen nu hade. Dyslexin var ingenting som förvånade oss efter allt vi läst på om hur det kan yttra sig. Snarare blev vi förvånade över hur skolan valde att bemöta oss med återigen okunskap och en ovilja av att samarbeta med oss föräldrar. Ett år senare har hon fortfarande inte det stöd och de hjälpmedel, som hon enligt lag har rätt till, naturligt i sin vardag på skolan.

 

Vi har som sagt fått kämpat för att bli lyssnade till. Tjejen själv har försökt tala om hur hon mår och hur hon upplever sin skolsituation. Vår levnadsglada tjej har nu blivit till ett barn som inte längre tror på vuxenvärlden. Hon upplever sig inte lyssnad till och hon upplever inte att hon får det stöd och den hjälp hon är i behov av. De psykosomatiska besvären kommer. Ströfrånvaro från skolan då måendet blir för svårt att hantera. Oro och sömnbrist. Kunskapsinhämtandet blir allt lägre.

 

Antal timmar som vi lagt på samtal, möten, mail, informationsinhämtande mm De är otroligt många. Övermäktigt många! Situationen med oron för våra barn och omsorgen av dom har satt spår även på oss. Utmattning och stress. Vi har fått gå ner i arbetstid, förhandlat med chef och kollegor om anpassade arbetstider för att få ihop livet över huvudtaget, bytt arbete, tackat nej till erbjudanden om jobbtillfällen som vi längtat efter, blivit sjukskrivna och därigenom stött ihop med en försäkringskassa som varit minst sagt oförmögna till att bemöta oss väl. Vi har fått bygga upp hela vår tillvaro utifrån hur barnens skolsituation varit och utifrån hur måendet i familjen varit. Vi har varit i ständig strid för våra barn under flera år. Där vi periodvis knappt hållit oss ovanför ytan eller fått adekvat hjälp från samhället.

 

Vi har som familj blivit alltmer isolerade från ett socialt liv. All kraft och energi har gått åt till att ’slåss’ mot skola, försöka upprätthålla kvalite på våra egna arbeten och ta hand om våra ’trasiga’ barn. Där ett av dom i sin maktlöshet och frustration börjar med självskador och utvecklar en önskan om att hellre vara död. Det går så långt att han gör självmordsförsök. Ett barn som inte ens blivit tonåring blir nu en i statistiken av barn som försökt begå självmord. Vårt barn som vi kämpat för i så många år. Som vi bönade och bad om att skolan skulle se och hjälpa. Han sitter här i rummet bredvid mig nu. Med självskadebeteende och en enorm frånvaro från skolan han hatar och inte förstår vad han ska till med. Han har inte uppnått alla kunskapsmålen. I betygen finns flera F och några E. Vissa ämnen har han inte ens gått till då han haft anpassad studiegång. Där finns ett D, i engelska! Något han utifrån natur och spelintresse själv lärt sig massor inom.

 

Mitt andra barn, hon sitter i ett annat rum intill mig. Hon uppnår heller inte alla kunskapskrav och har även hon psykisk ohälsa. Denna kloka tjej har utifrån maktlöshet och frustration insett sin egen situation och ohållbara psykosociala miljö i skolan. Hon har förklarat och argumenterat med oss föräldrar om att få byta skola – igen. Detta var inte busenkelt för någon av oss. Men vi sitter här nu, efter att ha gjort plus och minuslistor på skolan hon gått i och skolan som är alternativet nära hemmet. Där fanns enbart två plus på listan för att stanna kvar på nuvarande skola, att en ny klasslärare börjar i parallellklassen och att en ny rektor kommer till hösten. Det säger en hel del enligt mig om hur hon uppfattar sin situation. När alternativa skolan får fler plus, fast hon inte ens har erfarenhet av den. Men det ska hon få nu! Med glädje lägger hon sitt hopp till denna skola där hon enbart kommer kunna gå i ett år till, innan högstadiet väntar och som det enbart finns ett av i vår kommun. Det ligger på den skola som våra barn gick på först.

 

Om vi leker med tanken av ett om, tänk om skola hade lyssnat på oss redan ifrån början, då 2012. Hur hade vårt liv sett ut då?
Vi tänker att vår kille hade haft betyg i alla ämnen och även bättre betyg än de som blev. Han hade inte suttit med inåtvända destruktiva beteenden där han skadar sig och gör självmordsförsök.
Vi tänker att vår tjej hade haft kvar gnistan i sina ögon och lusten till att vilja lära sig. Hon skulle inte gå med en tro av att det är fel på henne.
Vi tänker även att vi föräldrar skulle kunna bidra med att arbeta på heltid på arbetsplatser som vi själva valt att vi vill arbeta på för att det känns stimulerande för oss.
Vår fritid hade innehållit mer av socialt umgänge med andra samtidigt med att vi hade kunnat upptäcka och uppleva allt vad samhälle och natur har att erbjuda.
Det hade helt enkelt sett annorlunda ut!

 

Med detta ’lilla’ skrivet – för tro mig, det här är en enormt förenklad version av vad vi gått igenom! och då enbart med skolan (finns en hel del att lägga till om bemötande från vården/landstinget) – har jag några frågor till er partiledare. Vore tacksam om ni kunde ta er en kort stund för att bemöta mig i detta.

 

För er kännedom kan tilläggas att jag och min man vid flera tillfällen under dessa år varit i kontakt med kommunpolitiker och förvaltningschef. Nu senast i dagarna gick ett liknande mail som detta till förvaltningschef för BoU på kommunen där vi även haft ett efterföljande möte med denne för svar på liknande frågor. Där blev tydligt under samtalet att förändringar är på gång. Uppenbart är även att kommunen inte lyckats erbjuda det den borde i skolväg för våra barn, vilket är väldigt olyckligt. Vår familj blir en av de som kommunen nu lär sig av. Känns toppen för alla de barn som kommer efter oss. Men var det värt att ’offra’ vår familj på vägen? Är det den vägen det ska behöva gå för förändring? Känns mest tragiskt och sorgligt att vi behövt utstå det vi gjort. Framförallt hur vi blivit ifrågasatta som föräldrar. Nu vet vi att vi hela tiden har haft rätt i det vi framfört.

 

Mailade samtidigt samma mail och frågor till kommunpolitiker som vi ännu inte fått kontakt med. För även om vi haft en kamp för våra barns välmående och skolgång, så driver vi samtidigt frågorna för allas barn. Sorgligt är att erkänna hur allas barn blir drabbade oavsett om där finns diagnoser kring svårigheter, enbart svårigheter eller helt enkelt bara behov att fylla. Alla blir drabbade i den här kråksången!

 

Tack för att du tagit dig tid att ta del av min familjs situation. Hoppas som sagt höra av dig för svar på nedanstående frågor.

 

-Vad menas med tidiga insatser i lagen? Vem har rätt till det? Vem avgör behovet?

-Hur kan man ge förutsättningar för ett gott samarbete mellan skola-hem? Där vårdnadshavares tankar och kunskaper kan tas tillvara!

-Skolplikt i all ära, men när jag som vårdnadshavare lämnar mitt allra dyrbaraste och det kommer hem alltmer trasigt, hur kan skola/kommun se till att rättigheter för barnet efterföljs?

-Vem bär ansvaret för mina barns välmående och hur deras skolgång blivit? Vi kan ju milt konstatera att samhällsekonomiskt är vår familj till förlust och de emotionella och sociala bitarna även de på förlust.

-Vilka riktlinjer finns för att föra ner dokumentation på skolfrånvaro, giltig som ogiltig? Hur bör skola och kommun förhålla sig för att hitta risker och främja skolnärvaro?

-Hur kan skolan bidra till att vara framtidsförutsättare för allas våra barn?

-Hur kan förutsättningar ges för att en enskild lärare inte ska bli ensam bärare av en elevs situation? Vilket stöd bör finnas runt denne?

-Utbildade pedagoger och kompetent personal, absolut! Så hur kan vi ta tillvara på de outbildade med hjärtat och engagemanget på rätta stället? Hur ges de möjligheter till kompetenshöjning?

-Vilka förutsättningar ges till värdegrundsarbete och likabehandlingsarbete i skolorna? Vilket utrymme ges det då så enormt mycket fokus ligger på kunskapskraven? Välmående behövs och en psykosocial bra miljö för att ens kunna ta till sig och befästa nya kunskaper!

-Hur ser ni på att införa livskunskap/psykisk hälsa på skolschemat, in i läroplanen? Borde det inte ha en lika självklar roll som fysiska hälsan?

-På vilka sätt kan skola granska sin egen verksamhet kritiskt för att upptäcka utvecklingsområden inom sin organisation?

-Hur kan skola säkerställa att de istället för att belasta eleven/individen som bärare av svårigheter tittar på de förutsättningar som ges, vilka metoder som används osv

-Hur bör en elevhälsa vara uppbyggd för att ge goda möjligheter för att kunna förebygga och främja, inte enbart rycka ut vid akuta situationer? Vilka framgångsfaktorer finns där? Vilka kompetenser bör ingå?

-Vilka krav på dokumentation av vad, när, hur, varför anpassningar eller särskilt stöd satts in för en elev finns? Hur bör det dokumenteras för att inte osynliggöras i övergångar för eleven?

-Hur kan man säkerställa att alla barn får sina behov tillgodosedda oavsett om där finns diagnos eller inte?

-Läxors vara eller inte vara. Bör inte undervisning gå till på ett sådant sätt att läxor blir överflödiga? Det blir ojämlikt då läxor (övertid av undervisning) läggs på barnet att ta hem. Alla barn eller familjer har inte förmågan eller förutsättningarna att klara av detta! Det är skolans sak att undervisa, inte föräldrarnas eller barnets egna ansvar.

-Vilka forum tänker ni kan finnas för vårdnadshavare att samtal och få uttrycka sina tankar och frågor till förvaltning och kommunpolitiker?

-Hur kan alla kommuner få förutsättningar till att utveckla en skola där en mångfald av elever – alla – får nå sin fulla potential och samtidigt få behålla sin livslust, nyfikenhet och upptäckarglädje?"