Nu börjar det. Ett nytt skolår som vi inte har den blekaste om vart den kommer landa för någon av barnen. Varsit möte inför starten är redan avklarat. Vi föräldrar har gjort vad vi kunnat! Killen ska nu börja högstadiet. Ser inte alls fram emot det. Nja, mer än att det känns bra med att inte hamna i ’vanliga klassen’. Han inser värdet i ett annat upplägg för honom. Osäkerheten känns ändå där om det är tillräckligt. Tiden får visa. Tjejen byter ju skola för att gå sitt sista år innan högstadiet närmare hemma. Hela sommaren har hon längtat. Nu sista veckan har nerverna börjat få henne i gungning. Nervösare och oroligare tjej har jag sällan sett. Vi gör vårt bösta i att lugna och trygga henne i sitt val. Det ska bli bra det här, det ska bli bättre! 

 

Mannen min han följer med tjejen till hennes start och jag ska ta med killen till hans start imorgon bitti. Det här kan bli en riktigt känslostormande morgon. Bara helgen sätter sina spår. Startar med tankar och funderingar om att skolan börjar efter helgen. Lovet tar slut och förberedelser i vad för material man kan tänkas behöva ta med sig i sin skolväska tar vid. Även en koll i garderoberna med vad för kläder som finns. Får en smärre chock! Efter en otroligt varm sommar där kläder varit i princip överflödiga. Ja då måste jag erkänna att när fler plagg plötsligt krävs så visste vi inte fullt ut hur många plagg som fortfarande passade. En titt i vad som finns och chock! Killen har enbart ett par mjukbyxor och två t-shirts som passar. Resten är utslitet eller för litet. Jisses vad barnen växer! 

 

Panik när vi helt oförberett måste ge oss av för att handla en helt ny garderob till en kille som rent ut sagt hatar att åka hemifrån, framförallt för att shoppa. Men då även skor bland annat måste köpas finns inget annat val än att han måste med. Tjejen har vi hittat lite till vartefter vi sett något på våra små ’utflyckter’ i sommar. Så där var det lugnare. Det enda akuta var just skor till henne oxå. Så vi förbereder henne på hur vi kommer behöva fokusera på att få tag på killens saker i första hand. Klok och insiktsfull som hon blivit i sommar förstår hon precis vad vi menar. Det här blir inte som när bara hon är med på en shoppingtur, när man kan strosa runt och dröja sig kvar lite bara för att. Den här gången blir det annorlunda och är dessutom oplanerat. Inget bra utgångsläge med skolstarten runt hörnet som spökar i humör och känslor redan. 

 

Hur som så kommer vi iväg. Och där krävs inte lite tålamod och förståelse av oss. Jisses. Hade nästan glömt hur mycket värre det kan vara när vi inte är förberedda. Snabba strategier och ständigt strukturerande av hur vi gör, vem som gör, vad vi gör. Hela tiden varje minut. Det krävs total närvaro med full fokus på varenda minsta lilla detalj för att få det att gå någerlunda smidigt. Vilket det inte gör! Hur snabb och effektiv och smidig man än försöker vara så blir det inte bra. Eller, jo, det blir oerhört mycket bättre än många gånger förut då vi inte visste eller kunde. Så joo. Missförstå rätt nu. Jag är stolt över hur bra vi fick till det med de förutsättningar vi gavs. Tänker att det är nog många som inte pallat för det trycket vi utsattes för. Iallafall. 

 

Efter att ha hastat oss igenom en del av det som står på listan når vi en punkt där vi behöver få i oss något att äta. Bara den lilla detaljen är inte enkel på något sätt. Utan att gå in på hela den biten så hamna vi till slut på ett ställe där vi tänkte att här, här kan alla hitta något att få i sig. Med en hel del djupa andetag och hög dos av tålamod lyckades vi komma fram till vad alla kunde tänka sig äta. Medan mannen och jag väntar på att betala och beställa det man inte själv kunde plocka på sig går barnen och letar upp ett ledigt bord. Pust. Paus i några minuter. Det blir vår tur. Och här, i just den här sekunden när vi gjort vår beställning rasar allt. Japp. Allt rasar och jag vet inte hur vi ska klara den prövning vi ställs inför. För just det enda som killen kan tänka sig att äta, jaa, det är naturligtvis inget som de hade av just då. ’Du skämtar? Är det på riktigt att ni inte har? Inget alls?’ (Det kan bara inte vara sant efter allt vi redan prövats igenom!) Kassörskan tittar lite undrande på mig efter mina meningar. Jag fortsätter ’men herregud, nu får vi problem!’ Hon tittar ännu mer på mig nu. Och jag tittar mot min man. ’Vad gör vi?’ Känslan är inte bra hos någon av oss. Vi tittar mot bordet där killen och tjejen sitter. Den här blir inte lätt! Han är så trött redan av allt och vill bara hem.

 

Jaa. Vad gör man när man vet att det beskedet inte kommer tas emot med glädje precis. Vi väljer att trots allt betala för det vi andra beställt och gör en chansning på något nytt till killen. Med förhoppning att han kan ta lite av det iallafall. Kan säga ett den vart svårflörtad. Situationen som uppstod när vi kom till bordet vart inte lätt. Den krävde massor av oss alla. Det positiva är att vi kunde sitta kvar och alla fick i sig något, mer eller mindre. Jag själv hade svårt att svälja mitt. Klumpen i halsen med gråten av förtvivlan och sorg över hur svårt det kan vara blev svår att mota bort. Den satte sig som ett lock i halsen på mig. Ser hur blickar nyfiket och/eller undrande tittar åt vårt håll. Väljer att ignorera och fokusera på familjen. Vi har fullt upp!

 

Så fort alla var klara bar det av hemmåt. Fanns inte på kartan att ens försöka uträtta resterande ärenden på listan. Energin var slut! Utmaningarna blev för många och för svåra. För att undvika totalkatastrof vände vi hem igen. Stolta och glada över att ha lyckats med det vi gjorde. Den var faktiskt riktigt svår! Har ni i detta inlägg fått nys om ens en tiondel? Vet inte. Allt vill jag inte skriva och en del är svårt att få ord på. Men även denna lilla inblick tror jag säger något om vår tillvaro med npf. Hur skör den är och vad den kräver extra av oss. 

 

Vi lyckades igår att få hem lite mer kläder till garderoben. Vi lyckades hitta skor och väska. Vi lyckades besegra många tankar och känslor. Vi lyckades med att göra vårt bästa och det är gott nog i den prövning vi ställdes inför. Ikväll nu kommer nästa och imorgonbitti ytterligare en. Tomheten efter Kaxa är redan påtaglig! Den gör det inte lättare för oss. Jag tänker ändå vara hoppfull i att vi gör vad vi kan och orkar. Utifrån de förutsättningar och de mående vi har för stunden försöker alla sitt bästa! Det är gott nog! Mer kan vi faktiskt inte begära. Undrar just vilka tankar och känslor som kommer fylla vårt hus imorgon kväll?