Det finns tillfällen när ens barn gråter och är ledsen, då saknaden blir för stor. Då ens egna ögon och hjärta inte riktigt klarar att hålla sig torra. Det känns svårt! Känslor stormar och tankar far i en själv. Samtidigt som man försöker hjälpa sitt barn igenom det den känner. Bekräfta, stötta och lätta så gott det går. Finnas där för att våga möta känslorna, även de svåra. Den största och svåraste saknaden kanske ibland tycks vara gentemot de som inte längre finns hos oss, alltså de som har dött. Men ibland undrar jag...

 

Om vi håller oss till saknaden av fysiskt och konkret, så visst är saknaden av döda svår. De får man liksom aldrig tillbaka. Kan inte höra eller röra dom längre. De lever enbart kvar i våra minnen. Det kan verkligen smärta!! Men sen finns ju den där saknaden av de som finns kvar, men som av olika anledningar befinner sig långt borta. Eller kanske bara iväg länge, men nära. Oavsett så är de inte nåbara intill dig under en för dig känsla av längre period. Även de kan vara väldigt smärtsamt!

 

Som hos säkert flera av er andra så har vi personer vi inte möter ofta, men som betyder mycket ändå. Eller personer som vi träffar med jämna mellanrum, men det känns väldigt länge däremellan. Ibland blir saknaden efter dessa stor och även smärtsam. Vi 'vet' att de kommer att finnas där någon gång längre fram för att få krama om igen. Men det känns låångt borta. Vi fick en stund av längtan och saknad till en viss nära person till oss igår kväll. Killen hade svårt att ta in tidsperspektivet i hur lång tid det faktiskt skulle vara, sen sist de träffades till när de tidigast kan ses igen. För det är verkligen länge! Inte dagar, inte veckor utan många månader!

 

Tjejen konstaterar i sin saknad att 'han finns med i hjärtat hela tiden'. Det var så ömsint fint sagt av henne. Kloka underbara tjejen! Med handen på sitt hjärta är det nästan som att hon rör vid minnet av honom. Den här gången var saknaden lättare att ta för henne. För killen desto svårare. En tår tränger sig fram ur ögonvrån på honom. Hur kan de vara såå länge? Hur kan vi ens veta när vi ses nästa gång? Va jobbigt det måste vara för honom att vara borta så länge! Kan jag hinna fylla EN GÅNG TILL innan vi ses, VA!?!

 

Det är med en stor saknad och längtan som barnen somnat igår kväll. De tänker på framför allt sin kusin - som är i Australien och studerar i två år. Ikväll får vi förmånen att träffa hans familj. De kommer till oss för middag och stormys. Vi kommer honom lite närmare genom familjen. Inte samma, men ändå. Vi kan även skypa med honom. Inte samma, men ändå. Tjejen förhåller sig till det som det är. Visar tydligt hur hon tänker och känner. Ventilerar i en hel gråskala från svart till vitt i vart hon befinner sig i det. 

 

Killen brottas mot det på något sätt. Ibland är det som att han inte hänger med i det då 'det inte finns nära och inpå', inte är en del av vardagen. Men sen kommer stunder då han verkligen känner istället. Pendeln går från svart till vitt. Eller från vitt till svart. Som igår kväll. Det kommer över honom med full kraft av insikter. Där finns ingen gråskala. Utan antingen tänker och känner han fullt ut - försöker förstå. Eller så är han upptagen i det som finns inpå honom, det mer greppbara här och nu.

 

Oavsett hur och med vem av barnen vi hamnar i saknad av någon anledning, så känns det svårt som förälder. Kan säga att det kändes i hjärtat igår! Vi kan tänka glada minnen, vara hoppfulla om framtiden eller vad som, saknaden är ledsam ibland - å då känns det!