Alltså, den här veckan... den har krävt av mig för att försöka hålla ihop och fungera 'som vanligt'. Vilket jag självklart inte lyckats med alls. Men det verkar min omgivning knappt ha märkt av. Den ansträngning det är för mig syns inte så bra utåt! Däremot är den extremt påtaglig för mig själv. Men att där finns en lite rolig 'grej' som familjen här hemma skrattar gott åt denna vecka. Jag har fått semla-begär! (Ungefär som när jag var gravid med Parveln och bara MÅSTE ha kexchoklad var och vartannan dag, eller med Mini och jag bakade kakor hela tiden.) 

Det har varit så märkligt med suget av att få i sig en semla. För lika fort jag tagit tuggorna av den så kommer missnöjet av att det tog slut. Det smakade inte som jag förväntade mig (finns inget som hembakade!), det dämpade inte den inre oron/ångesten över saker som ligger och skaver, det hjälpte inte att få tyst på tankarna, det tog inte bort den brännande svedan i magen eller minskade sura uppstötningarna och allt det andra. Det hjälpte inte! Å det gjorde inte den där godisskålen heller... 

 

Så, igår sa jag till familjen att jag tycker vi borde åka ut till naturen för vår helgpromenad. Vilket vi oxå gjorde. Till en av de finaste platser vi varit till på länge! Tullgarns naturreservat, närmare bestämt vid näset. Så vacker plats! 

Alltså ser ni? Havet, skogen, mossiga stenar, fallna träd, 'sumpmark', ängar...

 

Hade med oss varmt te/choklad, kex och varsin bulle (skulle vart en semla, haha). Det smakade nästan ingenting, men var samtidigt så gott! Teet var det bästa! Värmande och lugnande. Där vi satt lutade mot den stora stenen och blickade ut över landskapet infann sig tystnaden. Där hade jag velat stanna i timmar! Första gången på jag vet inte när som kroppen kändes som hel och felfri. Där existerade inget annat än nuet, underbart skönt! Jag kunde andas.

 

Där och då bestämde vi, en gång i månaden ska vår helgpromenad vara 'på riktigt' ut i naturen! Gärna där det finns vatten, ett viktigt inslag för vår familj. Så nu måste vi hitta, eller få bra tips, på fina naturmiljöer som vi enkelt kan komma till för (till en början) kortare promenader. Det här är en av alla våra nya förändringar/rutiner som vi äntligen ska få till att börja fungera! Som jag längtat! Tack psykiska ohälsan för att du kan förändras och ge nya möjligheter! Även om det är tålamodskrävande och den tagit väldigt gott om tid på sig. Hm! Tvång och ångest ska inte längre hindra oss från att åka iväg till naturen. Nu ska naturen få hjälpa oss att läka vårt inre!