Igår fick vi känna på hur det kan bli för systern... Nja, egentligen hade vi det tufft med båda. Men tänkte att jag lite kort ska beskriva utifrån en sak som kom upp från systern.  

 

Ibland när barnen är i skolan träffar vår kille på och går förbi tjejen, eller ibland kan de till och med vara tillsammans med samma kompisar. Vid något sånt här tillfälle så händer det att killen gör tics, vilket hände nu tidigare i veckan. Det var i formen av ljud som kom. Tjejen tyckte att det kändes riktigt jobbigt då en kompis frågat varför han gör så. Oftast så har tjejen inte lagt så mycket känsla i såna här saker, att andra undrar kring killen. Men den här gången gjorde hon det. Den här gången tog hon verkligen illa vid sig av situationen. Hon höll det inom sig ända tills det brast i samband med andra saker som hände här hemma. Då flög det ur henne med en sån kraft och frustration. Tårarna rann och det var ingen tvekan om hur hårt hon tagit det och hur ledsen hon var.

 

Jösses vad det sved till i hjärtat för dom båda två i mig. Killen hata sina diagnoser och allt som kommer därtill, tjejen frustrerad och ledsen över hur det hade påverkat henne och hennes liv med kompisar. Varför måste vi ha dessa diagnoser??? Var en frågeställning som kom från de båda två. Tjejen uttryckte även en fundering och ilska över varför måste killen göra så?

 

Jaa... kan inte annat än konstatera att det är inte lätt! Killen rår inte för att det blir så för honom. Tjejen värnade om att han kan låta bli inför hennes kompisar. Förstod verkligen hennes känsla. Hur jobbigt hon upplevde det som hänt. För vad skulle hon svara sin kompis? Killen vill inte gärna att hon ska prata om hans diagnoser med andra. Lojal som hon är hade hon inte sagt nånting, men blivit riktigt frusterad och arg istället. Kändes verkligen inte bra! Vi pratade om hur viktigt det är att tjejen måste kunna få säga eller förklara om hon vill inför andra. Kändes som hon tog till sig av det och att det nästan blev som en liten lättnad som kom ur den vetskapen. Fast vi sagt det så många gånger så är det som hon tror att hon inte får säga något. (eller vill inte?)

 

Samtidigt fanns det mycket annat kvar som tyngde. Till exempel sa hon  'När han är annorlunda så blir jag annorlunda. Fast egentligen är ju alla olika så det ska inte vara så.' Vår kloka tjej! Så rätt hon har. Frustrerad, ledsen och klok i samma veva. Tänk vilken svår sits hon är i ibland. Så mycket saker som krockar för henne då hon tänker och tycker på ett sätt, omvärlden på ett annat och där står hon emellan.

 

Tänker så ofta på vilken tur vi har att våra barn är så fina mot varandra. Hur det faktiskt underlättar i vår vardag. Vet ju hur otroligt mycket svårare det kan vara när syskonen inte drar jämt. Oftast så är våra barn glada över att de har varandra. Sen finns där stunder när de av olika orsaker slår gnistor emellan dom, som den här stunden. Funderar över om det med stigande ålder och då hon börjar bli mer självständig kan komma fler av dessa stunder? Att det faktiskt kanske är så att ju mer vi närmar oss och kommer in i tonåren, så kan dessa tillfällen bli flera? För ju äldre hon blir desto mer reagerar och tänker/frågar andra omkring henne. Hon kommer värna mer om sin identitet och integritet. Där det kanske blir svårhanterbart med hur diagnoserna påverkar hennes liv?

 

Lämnar detta inlägg med funderingar om vad framtiden har att erbjuda utifrån tjejens perspektiv. Tror nog att det kan vara minst lika svårt för henne (om inte svårare?) som det kan bli för killen att hantera det... På något sätt ska vi ta oss igenom även det... så småningom. Först tar vi helg, här och nu! Finalen i mello står för dörren och finalen kräver att man har glädjen med sig och gosaker att äta av! Lite fest ska här bli helt enkelt!

 

 [email protected]