Jag har ett inre kaos. Tankarna dom far runt i hundratjugo knyck fram och tillbaka, huller om buller, upp och ned, hit och dit. Runt, runt och runt igen. Till varje tanke klamrar det sig fast en känsla, som släpar där bakom och gör allt för att inte släppa taget. Varje tanke med känsla gör ALLT för att jag ska vara medveten om just dom! Ingen passerar utan notis. Det är utmattande. Riktigt jobbigt. Hur jag än försöker över tid att bli av med dem återkommer dom och slukar min energi. Det gnager och stör. För tankarna och känslorna förvirrar mig. Jag tycker att jag gör vad jag kan för att hantera och ’arbeta’ med dom, men räcker det till!? Har jag rätt perspektiv? 

 

När saker ligger och skaver blir det inte bra. Så precis som med allt annat här i livet måste jag börja förhålla mig. Jag behöver ta ett större grepp om det. Hur kan jag lugna sinnet? Hur kan jag förstå vad som ligger bakom tankarna och känslorna? Vad vill dom mig? På vilket sätt utmanar dom mig? Till vart hör dom hemma, Familjen? Jobbet? Annat? Vad kan jag göra åt dom?

 

När det här kaoset uppstår påminner jag mig extra ofta om den ständiga följeslagande meningen: jag gör mitt bästa utifrån det mående och dom förutsättningar jag har just nu! (Brukar även tillägga ibland: ...och med den kunskap jag har.) Den här meningen kan inte nog ofta uttryckas högt och tydligt i kombination med att andas lugnt och ta en sak i taget. Jag klarar och hinner bara det jag mäktar med just då.  

 

Vardagen rullar på, dagar blir till veckor, veckor blir till månader. Jag mår inte bättre. Trots att jag förändrar, lägger till och drar ifrån. Familjen mår bättre och har ett annat utgångsläge än för till exempel fem år sedan. Vi har mycket kvar, men det är äntligen på väg framåt, uppåt. Kurvan har vänt och vi börjar få andrum i kaoset. Men jag i mitt mår inte bra. Hur jag än vrider ut och in på mig själv och ändrar i detaljer så minskar inte stressen, refluxen försvårar för mig, minnet försämras, sinneskänsligheten blir värre, tröttheten blir inte mindre, tvången och ångesten ökar... Det borde inte vara så här! 

 

I våras tänkte jag att ’bara jag får semester och några veckor ledigt, då, då kommer det vända’. Men neej. Trots att jag tänkte återhämtning och minskade krav kände jag mig allt annat än utvilad när jobbet började igen. Krafterna var slut och jag går nu på reserver som även dom är på god väg att sina. Så vad är det som blir så fel? Dags att se över helheten! Vilka förutsättningar finns och vilka vill jag ha? Vilka kan jag påverka och hur? Det räcker inte längre med att jag enbart accepterar och förhåller mig, eller tittar mot detaljerna. Inte på bekostnad av mitt eget mående. Det hjälper varken mig eller andra. Något måste hända. I vilken tråd börjar jag dra för att återfå balansen i livet? 

 

Det finns en del att klura på och ta tag i. Förutsättningarna för mående ska granskas. Förändringar, små som stora, kommer att kräva av mig. Det kommer inte vara enkelt. Tanken med dom är att det ska vara värt den processen. Tillvaron ska bli bättre. Framtiden skrämmer mig, samtidigt som målet är att livskvaliten ska höjas!