Oj...vilken händelserik dag!

 

Börjar med att jag på morgonen, en gång för alla vill ha tag på HAB. Vi vill få ta del av vad de kan hjälpa oss med! Men då krävs ju oxå att vi har någon att prata med där. Lång historia kort... Först ville de inte ta emot remissen för ett år sen, där en utredning skulle till. De hänvisade oss felaktigt tillbaka till BUP. Extern utredning görs och tillsammans med BUPs utredning fick vi alltså i höstas alla 4 överlappande diagnoserna inom NPF. Remiss tillbaka till HAB igen, där även en sammanfattning fanns med om vår kille. 

 

De på HAB har velat att vi som familj ska ge dom hela utredningen innan de kan välkomna oss. Vi har tyckt att de har en sammanfattning och vi kommer gärna dit för att mötas i ett personligt samtal där vi kan berätta vilka vi som familj är och ge hela utredningen när vi är på plats. Fånigt? Principsak? Klokt? Inte vet jag?! Men jag tycker att med vetskap om att vi som familj finns borde man väl välkomna oss oavsett detaljer, de har ju helheten. Vi har alltså fortfarande inte kommit dit, eller fått kontakt. 

 

Tills idag då... Jag ringer och blir förvirrat men proffsigt bemött av en som arbetar på HAB. Utifrån det samtalet och hela vår bakgrund av kämpande och kastandes mellan olika personer i möten på en det ena stället en det andra, ja så tröttna jag! Skrev till verksamhetschefen att jag tycker de välkomnat oss på ett tråkigt sätt och att vi går miste om att få ta del av aktiviteter som vi har behov av och rätt till. Trots allt är ju vårt barn inskriven sen i december 2014 hos dom. 

 

Nu i em ringer en kvinna, jättetrevlig. Glad och ärtig välkomnar hon oss till ett introduktionssamtal i nästa vecka! Tack! Synd att det gått den väg det gjort, men tack! Synd att det krävt tid och engagemang från en utsatt familj, istället för att samhällets personal välkomnat oss genom det arbete dom bör göra... Tack för att vi nu får den tid vi har rätt till! 

 

Hinner med en kort paus, där jag har en helt fantastisk upplevelse med killen om hans tvång och tics... Får nog bli ett annat inlägg. Men roligt var det. 

 

Sen ringer BUP. Två saker. Tycker ni att det skulle vara ok att vi lyfter er familj i ett nätverksmöte (eller vad det hette?) så vi kan hjälpa er få kontakt med habiliteringen? Tack va bra förslag, men just idag fick vi bollen själva att rulla igång. Vi ska dit nästa vecka! Härligt! 

Det andra. Nu när jag kommer sluta, vill ni att xx kommer in tillbaka för er? Ni har ju passat bra ihop och hon känner ju till er. Vi tänker att ni haft sådan otur redan och ni får kämpa med kontakter tillräckligt. Vad tror ni, skulle det vara en lösning? OM! Slutade lyssna för länge sen och skriker JAA i mitt huvud! Vad omtänksamt! Tänk att vi ska få den turen att få tillbaka en person som vi tyckt varit bra. Vi behöver inte börja om med en till ny, med risken att det inte klickar oss emellan...

 

Idag kan jag vara lite lycklig!