Jo man tackar va tankarna spinner åt alla håll och kanter som sagt! Har idag vaknat upp och känner riktigt hur den där oron gör ont i mig. Ser även hur killen bubblar in sig i sin lilla värld. Idag kommer det inte att vara som vanligt. Vi ska iväg på en liten 'utflykt'. Egentligen är det ingenting märkvärdigt eller stort. Ja det vill säga för andra då rå. För killen främst, och lite även för mig, så är det att kasta sig ut på okänd mark och vi blir stressade i våra tankar, känner oro inför det okända. Vad kommer möta oss? Hur kommer det kännas? Vad gör vi om...? Åh! Hatar att vi är såna här ibland! Blir så märkligt.

 

För att orka så gör killen just så här. Han bubblar in sig i sitt och så länge det går behöver han få tanka genom att göra som han vill. Om det innebär att sitta vid datorn nu på morgonen tills vi kommer åka om någon timme, jaa... Då får han göra det. Viktigt är att när han väl ska göra sig klar och blir färdig. Då är det bäst att alla vi andra redan är klara med vårat. Som i att när killen är klar då åker vi, utan massa om och men eller ska bara. Det fungerar liksom inte! Utan paus så är det bra om vi kommer iväg. Desto smidigare går det. Samtidigt som vi sparar på vår energi och vi minskar utrymmet för att få ångesttoppar.

 

Tjejen hon anpassar sig. Hjälper till med vad hon kan göra och passar på att sno åt sig lite tid för avslappning hon också! Finaste tjejen! Hon har som tur är vaknat på en bra sida idag och jag vet redan nu att hon kommer vara så tålmodig och fin i situationer. Hon kommer vara ett stöd genom sitt lugn hon visar utåt.

 

Själv brottas jag mot massor samtidigt! Mitt världskrig inombords pågår fortfarande. Tankarna far åt alla håll. Efter inlägget igår (eller var det i förrgår?) så kom jag in på känslor som skuld. Ni vet, hur mycket har egentligen jag påverkat genom allt som jag har med mig och för mig? Om jag inte hade gjort och haft...skulle killen då haft? Det är ju en viss ärftlighet i diagnoserna, det vet jag. Förstår också att bara för att jag gör eller tänker saker/beter mig på ett visst sätt så betyder det inte att det 'smittar av sig' till barnen. Det ligger mer på ett annat plan! Men ändå. Kan inte låta bli fundera över tanken att det jag gör och säger formar barnen. Känner ibland en viss skuld över att killen fått diagnoserna och det gör mig så ledsen. Vill inte att det ska behöva vara så svårt för honom!

 

Reflektionerna fortsätter i att jag är så glad, jag är så glad över att han får bättre förutsättningar än vad jag någonsin haft! Han har i tidig ålder fått egen insikt om hur han fungerar. Han får förklaringar till varför det blir som det blir för honom. Han har en familj och omgivning som lär sig förstå och bemöta. Han har långt mycket mer försprång till att lära sig hantera och bemästra sina egenheter. Han kommer veta tidigt i livet vem han är, vad han klarar av och hur han ska hantera sina svårigheter. Han kommer veta vad han kan dra nytta av i intressen och styrkor. Jag är glad för hans skull!

 

Så samtidigt som jag har mitt världskrig i att hantera mina egna svårigheter, hjälper jag killen i att hantera sina och jag har tjejen som jag finns för. Det är inte alltid lätt! Veta vad som står för vad och vem. Hur vi ska lägga upp strategier för att klara situationerna för alla så bra som möjligt. Men vet ni, vi har kommit långt! Vi har långt många mer insikter, förståelse och det där viktiga förhållningssättet i bemötandet och vi har flera verktyg till strategier för att hantera situationer än många andra har. Vi är inte längre helt vilse och rådlösa i allt. Och som jag skrev sist, vi har våra ljusa stunder också och vi är faktiskt good enough! Vi kämpar alla vårt bästa med de förutsättningar och mående vi har för stunden, just där och då gör vi allt vad vi kan! Så det spelar egentligen ingen roll hur skulden försöker få sitt grepp om mig, hur ledsen jag känner mig eller arg jag blir. För jag vet, jag vet att de känslorna är bara en liten del av vad som mer finns! Jag känner en enorm stolthet och glädje i mångt och mycket. Jag känner en tillit till det jag lärt mig och vet, en tröst i att det finns flera där ute som jag kan dela mina funderingar och frågor med. Vänner som okända. Jag är inte ensamast i världen!

 

En ny dag stundar och vi ska i lugn och ro komma iväg på vårt äventyr. Det utmanar oss alla på olika sätt, samtidigt som vi ser fram emot det! Idag har vi valt att byta ut vårelden mot att få träffa papegojor... Vi har en bit att åka, så nu blir det tack och hej för denna gång! Livet väntar där ute :-)

 

 [email protected]