Nämen hallå! Det var ett tag sen nu och det har sina rimliga förklaringar. Tiden den rullar på och dagarna bara försvinner. Det är ett smått kaos hemma. Som jag nämnt så har vi det ganska tufft med tjejen just nu. Trodde aldrig jag skulle få höra henne säga att hon inte vill till skolan! Men det har vi fått nu och tillsammans med en hel del annat så måste vi ta tag i att få nytt samtal med läraren (när och hur nu det ska hinnas med?) - och så blir det till att följa med på hälsosamtalet i skolan. En ny boll ska läggas i rullning och tummar hålls att det ska gå smidigt och smärtfritt. Killen kämpar på i sin vardag. Tänkte att det var hyfsat lugnt där, men det var nog mer önsketänk kanske?! Är det någonsin lugnt? Hinner man någonsin andas och bara njuta? Njae, inte riktigt. Inte så som man önskar/skulle behöva. Man gör väl sitt bästa och har sina guldkornsstunder... Men riktigt avslappnat och 'som vanligt' blir det inte. Hur svårt kan det vara att komma till en acceptans i det? Vi är en speciell familj! Vi behöver vara och göra på ett alldeles säreget sätt. På tiden att det sjunker in så där riktigt på djupet! (Gör det någonsin det?)

 

Dagarna består av att försöka få ihop vardagen på något vettigt sätt. Fördela tid och energi på rätt saker. Vilket misslyckas kapitalt innan jag ens hunnit skriva färdigt meningen. Vi tampas med känsloutbrott och andra kluriga situationer VARJE dag numer. Rätt utmattande! Jobbet får inte en enda minut mer än vad det är avsatt i schemat. Får helt enkelt inte plats mer oavsett vad jag önskar och vill. Har ju SPSM kursen som jag går nu också (Fördjupningen/fortsättningen) på fritiden. Hur tänkte jag där? Måste erkänna att jag inte fattar hur jag ens lyckas hänga med? Är ju en viss fördel att man har en del erfarenhet och insikter redan sen innan. Men ändå! Det är som pedagog jag läser den och inte som förälder/anhörig. Lätt att halka in på det senare i tankarna när jag sitter där vid datorn och tar in vad som sägs, eller läser den där artikeln och svarar på den där frågan. Måste verkligen lägga kraft och energi på att fokusera som pedagog.

 

Idag fyller den äldsta kusinen 18 år. Jösses! Tiden rusar verkligen! Firandet får gå av stapeln vid senare tillfälle då han är fullt upptagen med att avsluta sina studier och ta sin examen i Australien. Ska bli så härligt och träffa honom igen till jul när han kommer hem igen.

 

Imorgon har vi något annat att se fram emot! Vi ska få ha en myskväll med näst äldsta kusinen. Middagen är planerad och mumset efteråt likaså. Alla ser vi fram emot det och har haft siktet på det under hela veckan. Så nog ska vi njuta av det sällskapet allt! Kan bli ett skönt avbrott i vardagen!

 

Hoppas ta mig ork och tid snart igen för lite uppdatering här på bloggen. Känns lite trist när det går så här lång tid emellan... Men livet går inte i repris och som sagt så behövs det prioriteras en del just nu. Tänker desto mer på en hel del som jag velat skriva om. Skulle nog behöva notera det för mig själv, för skriver jag inte direkt så glömmer jag oftast av det. Sen finns där faktiskt några saker som jag aldrig nämnt i bloggen. Några tuffa saker som vi måste hantera och bemöta när de slår emot oss. För känsliga för att nämnas mer än så här. Har svårt att förhålla mig till det ibland och funderar så kring det. Kanske inte 'rätt' att ens nämna det så här flyktigt i bloggen?! Men jag vill ändå göra det. För mig om inte annat. Där finns mer än vad som syns i bloggen. Försöker lyfta det mesta, svåra som bra saker. Ha en öppenhet för att sprida tankar kring hur det kan vara i en familj med NPF. För att skriva av mig samtidigt med att öka förståelsen hos andra.

 

Vissa saker blir svåra att förhålla sig till helt enkelt, och jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna lyfta vissa bitar utan att det blir... Jag vet inte! Det är svårt helt enkelt! Hur som. Rörigt inlägg känns det som.

 

Ha det gott tills nästa tillfälle!