Egentligen vet jag inte vart jag ska börja eller hur jag ska skriva detta inlägg. För det är så märkligt! Tidigare i höstas gjordes en rutinmässig kontroll på vikt och längd via skolhälsovården. (Heter det så?) Allt var okej sa man till oss. Ja, vi förväntade oss inget annat då vi via BUP gör tätare kontroller och allt ser bra ut. Det märkliga inträffar någon vecka senare. Efter en svår morgon hemma, där jag lyckats få barnen att komma till skolan trots motsättningar, ringer telefonen. Bara en kort stund efter att jag kom till mitt jobb. Hjärtat for upp i halsgropen på mig då jag ser att det är ett kommunnummer. För mig signalerar det ’fara’. Man hör inte av sig på det ’vanliga’ sättet, utan har grabbat tag i en telefon och bara ringt. Med den riskfaktor vi har kring killen med självskador och även risken för att han inte längre ’tänker stanna på skolan’ så bara väntar jag (periodvis) på det där samtalet som bekräftar rädslan. Att något hänt av det större och allvarligare slaget. Och som sagt, med den morgonen i bagaget så blir jag något svettig, orolig och säkert kritvit i hela ansiktet när jag väljer att svara i telefonen. Vad kan ha hänt?

 

Det visar sig vara skolsköterskan som vill prata om vikt och längdkurvorna som mättes tidigare. Det var något som inte såg bra ut (trots tidigare okej) och de vill ha ett godkännande på om jag som förälder tillåter att man kontrollerar huruvida puberteten påbörjats eller inte. Öh va? Vad är det som inte stämmer? Och vad har det med puberteten att göra? Vadå kontrollera, hur då? Alltså frågetecknen bara haglade i mitt inre. Jag lyckas inte få några svar på vad som inte stämde, hur svår kunde den va att tala om? Samtidigt som jag fokuserar på att med det bestämdaste framföra att inga undersökningar får göras utan att jag som förälder finns med!

 

Något onöjd och förvirrad läggs luren på då jag inte kommer någonstans vidare med samtalet. Ber om stöd och reflektion från några kollegor som kan ta sig lite tid en stund. Vad var jag nyss med om? Vad hände? Vad sa sköterskan egentligen? Kunde mina kollegor förklara för mig det som var snurrigt för mig? Inser hur mycket mer märkligare samtalet var än jag först tyckte. Skolsköterskan hade börjat fråga ut om BUP, ifrågasatt den pågående medicineringen... Alltså, va? Jag förstod att det var i bästa välmening och utifrån okunskap. Men gissa om det slog helt fel! Där stod jag som förälder och kände mig återigen ifrågasatt och skuldbelagd. Fick ett orospåslag som heter duga kring medicineringen, som inte alls är lätt från början. Kände mig så dum och korkad i de val jag gjort för mitt barns bästa. Nu hade mitt föräldraskap alltså lett till någon form av konsekvenser som gjorde att sköterskan larmar och vill ’vara nogrann och ta det säkra före det osäkra, så inget missas’. 

 

Neej. Fler frågor väcktes. Vad var man orolig för? Vad var det för konsekvenser de såg som kändes så alarmerande? Hur hade puberteten med det att göra? Och varför måste man göra en undersökning? Vad kunde det ge svar på som mildrade det kränkande i att genomgå den? Mina kollegor blir minst sagt upprörda, stöttar mig och ger goda råd. Jag ringer upp skolsköterskan igen! Vi säger nej tack till de kontroller de vill utföra. Och jag vill veta mer exakt vad som oroar, vad för risker de ser osv Kom med lite mer proffsighet och tydlighet tack! Speciellt om du vill skuldbelägga, oroa och ifrågasätta mig. (Vilket i och för sig inte var med uppsåt eller mening. Men jag är förälder och de är dom yrkesprofessionella!) Ber om att få en utskrift på kurvorna för att själv försöka förstå vad de ser och inte tydligt kan förmedla till mig. 

 

Närmsta dagarna känns som ett inre kaos kring detta. Min man sluter upp bakom mig och vi ringer till BUP för reflektion och råd. Ber även dom om en utskrift på deras kurvor efter alla mätningar som gjorts. Vill ha den för att skicka kopia till skolhälsovårdens läkare. Som vi har en inbokad tid till, för det här var viktigt att inte bara släppa utan samtal som minst. Visar sig att två (oberoende och ovetandes av varandra) sköterskor på BUP som vi pratar med förstår ingenting (de heller) av vad vi beskriver. Finns ingenting att vara orolig över, pubertet eller inte är ovidkommande, medicineringen är helt enligt konstens alla regler och vi kan sitta lugnt i båten. 

 

Sa jag föresten att det där evinerliga inhämtandet av kunskaper fick ta oerhörd tid från familjen, IGEN. Googla på pubertet, avvikande tillväxtkurvor... Vad hände egentligen? Fattar fortfarande inte vilka risker och konsekvenser man oroade sig för och skrämde upp oss om! Hitta ingenting som stödjer att något vore onormalt eller avvikande. Inget alarmerande som krävde noggrannhet och försiktighet. Vilket även BUP bekräftade som sagt. 

 

Hur som. Tiden går och så en dag nyss så kom det där inbokade samtalet med skolläkaren. Som i förväg fått även BUPs kurvor till sig. Där fanns ingenting att oroa sig för. Allt såg okej ut Och där behövdes inte utföras några undersökningar om puberteten. Så vad var det som startade all den här röran? Jo, att längdkurvan avtagit något jämfört med att viktkurvan håller sig ’fin’. Suck! Så vadå. En avikelse i liiite för lite cm på höjden... Hur kunde den bli till oro om pubertet, oro kring medicinering, skuld som förälder, ifrågasatt utifrån okunskap... Kan enbart återigen konstatera att npf medför en del extra i vardagen att brottas mot, på ett något märkligt sätt den här gången! Snacka om energitjuv och ångesttriggande! Den här va helt onödig enligt mig!