Åh här sitter jag nu med svaret, svaret på min utredning. Jag har fått det muntligt till mig i återgivningen. Det skriftliga kommer inom 2-4 veckor. Det är en spänning att få veta hur det står formulerat och att få komma läsa om det. Att få det svart på vitt. Nu minns jag mer hur jag tolkade och kände när hon sa hur hon tänker om min utredning. Märkligt egentligen föresten, en spänning i att få läsa. Men jaa, så är det faktiskt! Jag inväntar det skriftliga, för att riktigt på riktigt kunna ta till mig av vad som blev. För där blev diagnos...

 

Under tiden så kör tankarna runt i huvudet och känslorna går om varandra. Ena timmen är inte den andra lik. Jag har börjat försöka förhålla mig till utredningen. Å där är en sak som slår igenom starkast. Det är rädslan. Rädslan för omgivningens reaktioner. För jag vet så väl att vissa har fördomar och andra är mer accepterande och toleranta. Jag vet oxå att jag kommer att funderas över. Det kommer att tänkas och tyckas, det kommer att värderas och dömmas - åt alla möjliga olika håll! Den nya informationen om mig kommer att göra att andra (precis som jag själv) börjar titta på mig i relation till det nya, samt sätta det i relation till situationer, särdrag, perioder i mitt liv, saker jag gör/inte gör osv Jag vet det, för så fungerar det! Så fort något framkommer så börjar man automatiskt fundera på vad det innebär och har inneburit. Där jag är rädd för att fördomar och okunskap kommer att ställa sig ivägen, eller färga hur man tolkar saker i relation till mig. Nojigt och negativt, jag vet! Men det är byggt på erfarenhet! -Tyvärr.

 

Alltså det här är svårt att sätta ord på! Vet inte om ni alls hänger med i min tankegång kring rädslan? Där finns även en annan känsla, sorg. Sorg över att inte ha vetat tidigare.Trots allt så tror jag att vissa saker i livet hade blivit annorlunda och lättare om jag vetat tidigare! Samtidigt så är jag tacksam över att jag nu tog tag i att göra en utredning. Nu kan jag slippa undra och fundera, nu vet jag! Nu kan jag börja förhålla mig till det och ha med det i beräkningen i hur det blir för mig. Jag kanske även kan få bättre hjälp och stöd i mitt mående och i livet generellt?! Jag önskar ändå att vissa saker i livet hade kunnat få gå mer smärtfritt och friktonsfritt förbi om jag (och omgivningen) hade vetat.

 

Dagen efter återgivningen kastade jag mig över en bok och har läst i timmar. En bok jag fick tips om av psykologen. Har hört om den förut och funderat på om jag skulle köpt den. Nu blev det så! (Vilken kan jag avslöja i ett annat inlägg, det hör inte riktigt hit i det här sammanhanget.) Det vart en hög igenkänning direkt. Flera saker är olika, men oj så många som är lika. Saker jag inte ens tänkt på, så de kom inte med i utredningen. Men vad skönt det är att läsa om någon annan. Återigen, jag (man) är inte ensam! För det är så lätt att tro det, men det stämmer ju inte. Å då kommer jag att tänka på en annan bit, den om hur det kommer sig att jag verkar förstå barnen lättare än min man gör. Här föll pusselbiten på plats! För jag har själv ett inifrånperspektiv. Jag vet och känner igen för jag delar erfarenhet. Det finns ju en ärftlighet, inget nytt. Och att det kommer ifrån mig har vi ju redan anat och förstått ;-) Fast på vilket sätt och mer specifikt vad har varit svårt att ibland sätta fingret på. Nu vart det tydligare. 

 

Det var en annan sak jag tänkte på om det här med boken. Det är så typiskt mig, att kasta mig över att få veta mer. Få input om något nytt som är viktigt för mig. Jag prioriterar verkligen att ta in, få fler perspektiv, läsa på, börja navigera, öka förståelsen och omvandla till ny kunskap. Tänker att det är en styrka jag har, även om den kräver sin energi så gör det något bra. Det utvecklar och för framåt.

 

Jag vet att det säkert finns de av er som bara sitter och väntar på att jag ska skriva 'vad blev det då?' Ledsen om jag gör er besvikna men det får bli i sista, del 4, som jag ger er återgivningen. Behöver lite tid att enbart smälta detta själv med min familj och vänner först. Vilket ni säkert kan ha en förståelse för. Å jag vill även att ni ska få vara med på hela resan från tanken till resultat. Det känns som en viktig bit för mig i alla fall, att dela med mig av hela förloppet och inte enbart slutet. För det är inte enbart resultatet som det handlar om, inte för mig. Det är hela processen som inte alltid är den enklaste. Jag vill verkligen försöka ge er även av den. Där den här oron om hur omgivningen kommer att reagera och hantera informationen är en del i processen. En svår bit faktiskt och ganska ’stor’. Känns inte bra att inte ge er den före själva resultatet! 

 

Så en liten väntan till blir det för er att få ta del av den sista biten, återgivningen. Å kunde jag vänta så kan säkert ni det oxå. Som om någon av oss haft ett val?! Men det borde vara lättare för er iaf :-)