En gång... aldrig mer!

Jo men att så... det finns en grej som vi pratat om sen i våras. Något som killen förde på tal. Typ något som jag har minne av sen yngre år själv, å inte längtat tillbaka till! Något som våra ungdomar i huset nu funderat över hur det är. Jaa, varför inte boka in att uppleva det då, tänkte jag? Kan ju tillhöra uppväxten att få sig en egen känsla av situationen. Så, dagen har nu varit. Dagen då vi öppnade och åt av surströmming. 

 
'Ryktet' spred sig till min lillesyrra - som bjöd in sig med sin andra hälft och killen sin. Den här 'chansen' kommer inte som i en hagelskur direkt. Så nu tog dom och passade på när det ändå var på g. Sen har vi ju pappa min, som faktiskt -jaa, faktiskt- tycker det är helt okej med en macka surströmming. Så att vi kunde ju inte öppna en burk och slänga hälften, utan att ha bjudit in även mina föräldrar! Så vi roddade om i möblemanget för att kunna duka fint (tänkte att det skulle hjälpa sinnena att få något positivt att insupa) och sitta utomhus och 'coronasäkert'. Nu hör det ju liiite till att både syrran och jag varit sjuka, vart hos läkare och tagit olika prover - däribland för pågående covid-19 - som visat negativt (med andra ord vi är 'vanligt' förkylda) och vi är på bättringsvägen. Så det kändes extra bra att veta när föräldrarna bjöds in! Påängteras ska att vi höll avstånd oavsett!!! Ser ni det romantiska bordet för två? Hur gulligt?! 
 
Sååå! Mat förbereddes och dukades fram som stod berett att ta vid/kompletteras med efter den där obligatoriska tuggan som alla skulle ta av surströmmingen. (Min mamma undantaget som bekräftar regeln.) Men att först skulle ju burken öppnas. Vattenhink och slang stod redo att ingripa ute på gräsmattan. Killen med burköppnaren i ena handen och burken i den andra. (Hahaha, hur använder man en sån här, blev första utmaningen att klura ut?) Vi andra spred ut oss på behörigt avstånd från både killen och varandra. Vart var det bäst att stå? För att se men inte känna lukt eller framför allt... inte träffas av spadet om det far iväg - vilket det gjorde, men inte PÅ någon. Phu! Etapp ett avklarat! 

 
Sen vart det smått kaos! Milt uttryckt! Lukten, tanken på att äta av det, å flugorna! Flugor av alla de slag var där som i raketfart och ville vara med på partyt! Usch! Det kryllade av dom och vi fick kämpa mot många saker samtidigt här. Tiden vart, hm... stressande samtidigt som en ville ta det i sin egna psykologiska tidsordning för att kunna genomföra smakupplevelsen. Asså, huuuu! Ungdomarna först ut... tugga, känn efter och så fort in med något annat i munnen. Så modigt och bra avklarat! Sen var det vi andra. Kan säga att vi alla fyra (syrran, jag och våra kära) intog det här på våra heeelt unika olika sätt. Avspeglandes våra personligheter!
 
 
Pappa han gjorde sin och satte sig och njöt av mackan. Vi andra hade lite mer eller mindre problem. Som sagt lukten vet vi alla är inte den angenämaste. Men att konsistensen, nä fyyy! Och smaken råder det delade meningar om. Vissa kände typ mest saltsmak, medan vissa kände mer äckelsmak. Bläää! Fy bubblan vad det här var INTE kul. Kan säga att matjesill direkt efter var en total dunderhit i att förvilla psyket! Tvärvurpa i att det var ju rätt gott med SILL. Inte surströmming, det är SILL du äter! Surströmmingsfatet (med det som vart kvar) kryddat med lite gurkbitar åkte ut på gräsmattan dit vi lockade flugorna och äntligen fick liiite mer ro att avsluta med kycklingspetten. Näe, det här görs inte om! Men att för barnen, vad gör en inte för att barnen ska få uppleva?! 

Kändes rätt skönt att sen fort få bort all disk in i diskmaskinen så det blev rent och fräscht igen. Alla sopor ner i påsar och ut i sopkärlet som töms imorgon! Sanering, sanering! Stannade upp och njöt av en skål hemmagjord glass från syrran. Mums vad gräddigt god! Å sen när även den disken tagits undan blev det en kopp varmt honungsvatten med citron i hammocken för att landa i vad som just hänt.
 
 
Flyttade in bord och stolar till dess rätta plats igen och dukade upp med ljusen (som tidigare envist bara blåstes ut av vinden) och blommorna. Tände den brandsäkrade 'brasan' (fiffigt va?) och njöt av ytterligare en kopp varmt. Phu! Landa och lugna. Nu är det gjort! Aldrig mer! 

Livet ticar på

Att vara anhörig och medmänniska, mitt i livets berg och dalbana.

RSS 2.0