Nämen alltså... Vad vår tjej kämpar på! Vårterminen började ju med några veckors distansstudier på heltid. Skolan 'stängde ned' helt och eleverna fick via datorerna koppla upp sig mot lärare och undervisningen hemifrån. Undantaget elever som av olika anledningar är särskilt sårbara (som vår kille som hela tiden haft kvar närundervisningen - att komma till skolan som 'vanligt'). Så där i starten kändes det lite spännande och rogivande att sitta och fokusera på sitt under lektionerna. Inga andra runtomkring som störde. Bara tjejen och hennes kompis som hördes på telefon när skoldagen började, för att via mobilerna hänga med varandra på rasterna och stötta/hjälpa varandra under lektionerna. Även om eleverna saknade att ses fysiskt så tyckte ändå vår tjej att det gick okej och hon fick saker gjorda. Så härligt! 

Men att, dom där några veckorna blev till några fler. Som sen blev till mixade veckors undervisning. För vår tjej innebar det två dagar i skolan med närundervisning och tre dagar hemifrån med distansundervisning. Å så har det rullat på nu och kommer göra ända fram till skolavslutningen. Men, kan avslöja redan nu att tjejen fått avbryta distansundervisningen för att gå på skolan alla dagarna i veckan. För när det inte längre är för en kortare period, utan det blir en mer permanent lösning. Ja, då blev det svårare! Dyslexin har här varit en faktor som stökat till det. Med delvis muntliga anpassningar och extra stöd från lärare blev det knepigt att få till det via datorn. 

Det blev helt enkelt allt svårare att hänga med. Nya saker gås igenom och ska klaras av hemifrån där distraktionen av just hemmiljön gör det svårare när det är motigt. Kontakten med läraren är inte lika nära och påtaglig. Vi föräldrar är på jobbet och kan inte stötta upp direkt i anslutning till lektionen. Fler raster och kvällar tas i anspråk för att försöka förstå vad som varit och vad som ska göras, istället för att få återhämtning. Tjejen kämpar på, men tappar fokus och motivation. Hon förstår inte allt som ska göras. Det blir en nedgående spiral av negativa tankar som drar ned henne. Hon klarar inte, hon orkar inte, hon fixar inte, hon vill inte. Det tar stopp! Trots att vi gör vad vi kan räcker det inte. Hon halkar efter. Det börjar glida nedåt och risken att det skulle få fart och halka rejält snett blev allt större. Så... 

 

Vi tar kontakt med tjejens mentorer via mail. Förklarar hur tjejen själv upplever det, gör tillägget hur vi vårdnadshavare ser på saken och ber om att hon ska få prova ha distansdagar i skolan istället. Är det möjligt? Å om/när hon fått prova det att vi kunde utvärdera det å se om hon fortsatt kan få det stödet eller var hon tvungen att gå tillbaka till distansstudier hemifrån igen? 

Dagarna går och vi väntar lite halvt nervöst på svaret. Som uteblir. Tjejen har en dag med närundervisning innan helgen och kommer hem på eftermiddagen med beskedet att hon får prova komma till skolan. Okej! Det var ju bra. Skulle mentorerna maila oss föräldrar sina tankar om situationen? Det visste hon inte, men dom sa att vi ses på måndag i skolan. (Vi får aldrig nån respons.) Jaha. Ja, men att det var ju bra att hon får komma dit. Vi konstaterar att några dagars distans blir utbytta till närundervisning. 

 

Å hur utvärderades dom dagarna av lärarna? Nja, det är oklart. Men att en dag kommer tjejen hem med meddelande från mentorerna att vi föräldrar kan ju maila dom att tjejen kan gå sina distansdagar hela terminen ut i skolan. Öh, jaha?! Ska vi maila till dom att det är okej? Spännande! Tyckte tjejen att det var en bra ide? Jodå! Hon ville gärna fortsätta med det, för nu får hon mer hjälp igen och börjar hänga med bättre på lektionerna igen. Så att, jaa. Fast hon tycker det känns konstigt att vara på skolan en distansdag så är där några elever till som gör det tillsammans med henne. Vi föräldrar mailar mentorerna att hon gärna fortsätter med det! Å så fick det bli, utan respons/samtal mellan oss vuxna denna gång heller. Väldigt märkligt skött av skolan kan en tycka, men bra att tjejen får det hon har behov av. Det är ju ändå huvudsaken på nåt sätt. Å kan hon få ett bättre avslut på detta läsår än en dunderkrasch, ja då är vi nöjda! Nedåtgående spiral bruten! Det var ju skönt.