...så trodde jag att min arbetsgivare hade förståelse och kunde resonera klokt. Men att bli refererad till, i ett samtal MED mig, att vara ett eventuellt blivande ”rehab-ärende”... det kändes varken medmänskligt eller vettigt. Baserat på att jag vid 4 tillfällen under ett år varit sjuk. Migrän, hög feber och min reflux i kombo med utmattning har varit orskerna till dessa sammanlagt 21 dagar. Med tanke på det yrke jag har, inom förskola, med den smittorisk det innebär tänker jag att det är inte en särskilt hög frånvaro. Där finns kollegor inom kommunen som har mer/tätare frånvaro än mig och som aldrig blivit ifrågasatta från chefen. Men nu bli alltså jag det. Jag blir ifrågasatt och kallad ett blivande rehab-ärende.

 

Känns otroligt märkligt! Det är även tydligt att det är godtyckligt och för stunden i hur resonemang går i vem som uppmärksammas och ifrågasätts med sin frånvaro. Inte utifrån att där syns mönster i frånvaron eller risker i beteenden som ’förenklar’ tanken om att vara frånvarande. I mitt fall tas inte hänsyn till att jag ALLTID avbryter eller minskar tiden på mina eventuella sjukskrivningar. Utifrån den arbetsmoral jag har och det engagemang jag känner. Jag VILL vara på mitt arbete - till varje pris och ofta helt i motvikt till vad jag borde. Men det går! Det blir tillräckligt bra och till och med bättre än jag trott ibland. Men ibland (21 dagar på ett år) så går det inte. Kroppen behöver sin paus. Tittar jag tillbaka på de senaste fem åren är det ca 15-20 dagar varje år som jag fått sjukfrånvaro. (Undantag på ett år då jag föll djupare än annars och gick på deltid ca 1-1 1/2 månad). Med andra ord... Detta år (2018) utmärker sig INTE från mitt mönster och min situation med min statestik. 

 

Så varför blir jag plötsligt relaterad till och hänvisad till att vara ett blivande rehab-ärende? Hur tänks det där? Min lojalitet till min arbetsplats är hög! Min ansvarskänsla likaså! Jag har aldrig missbrukat eller utnyttjat sjukfrånvaro, det klarar inte mitt samvete av. Tvärtom som sagt. Jag förordar att snabbt vara tillbaka på något sätt i arbete, då jag vet att allt tyder på att det blir svårare och svårare att komma tillbaka ju längre du är borta. Jag värdesätter att få bidra och vara i ett sammanhang. Mina kollegor och jag reflekterar ofta kring detta och de kan intyga min inställning. Jag kämpar över min egen förmåga. 

 

Kan gott konstatera att det är inte min arbetsgivare som gör att jag är kvar på min tjänst. Det är mina kollegor och min hemsituation som håller mig kvar. Känns tungt att få detta emot mig med allt annat jag har runt mig. Jag med mina starka övertygelser och som lägger min själ i mitt arbete.  Jag  kommer på mig själv med att ifrågasätta, vackla inför mig själv. Varför arbetar jag med det jag gör? Vad är det värt? Är det verkligen här, i förskolans sammanhang, som jag ska vara? Jag - ett blivande rehab-ärende? Var är min plats i samhället? 

 

Vet inte om jag ska vara arg eller ledsen? Förvirrad om något!