På blixtvisit
Tidigare i veckan föreslog jag till barnen om vi skulle göra en dagsutflyckt, komma iväg en sväng. Lockade med att vi kan ta en Pokemon Go promenad i en ny stad och samtidigt ta en fika. Lite blandade reaktioner på den! Men vi beslöt ändå att vi skulle genomföra det. Å så här, när vi tänker oss en utflyckt liknande denna, jaa... då får vi lite olika föreställningar om hur det kommer bli. Minst sagt. Vilket i sig kanske inte är så märkligt egentligen. Oavsett så vet jag på förväg att min föreställning... den där vi går och strosar längs med gator, småpratar om ditten och datten, njuter av atmosfären och hittar oss ett fik som ser charmigt ut, slår oss ner och äter medan tiden får gå... ja, och så vidare, ni förstår säkert mitt tänk. Den föreställningen kommer inte att bli! För redan innan dagen vi åker googlar jag runt och försöker hitta ett fik som har pannkakor, för det är typ det enda som ett av barnen får i sig när vi är iväg. Så den blir halvt nödvändig för att undvika stresspåslag och om lugnet ska bestå med inre harmoni under utflyckten! Kollar in ungefär vart det ligger, försöker memorera ungefär vart den är och hoppas finna parkering nära intill.
Bilen startar och vi styr kosan mot vårt mål. Nedpackat finns extrabatteri till mobilerna, lilla medicinasken och en vattenflaska. Tjejen hon lyssnar på någon ljudbok, killen han tar på musik i lurarna och sätter sig tillrätta med en filt/en tröja eller liknande runt huvudet/för ögonen och gör sitt bästa i att skärma av och koppla av. Fiffigt sätt han kommit på att begränsa sina intryck och avskärma sig för att spara energi! När vi närmar oss tittar han upp och båda barnen slår på sina Pokemon Go! Alltså, jag hinner knappt in mot centrum förrän en av dom utropar 'Det är en raid här borta till vänster, kan vi stanna här?' Det är nästan så att bilbältet åker av och dörren far upp. Mitt fortaste och närmaste letar jag upp en parkering och jakten på pokemons är igång. Fort rusar vi fram mellan gatorna. Hittar stället och det blir paus en stund innan jag försiktigt frågar 'kan vi fortsätta gå nu, leta upp ett fik?' Den här gången gick det bra och vi börjar gå. Vi hittar 'pannkaks-stället' och får tålmodigt invänta vår beställning, som snabbt åker ner i magen när vi fått den så vi kan röra på oss.
Jag ber om att få gå förbi kvarnen jag sett finns i närheten. Det är helt ok. Barnen fångar pokemons på vägen och när vi kommer fram kliver de in i den öppna kvarnen. Börjar titta runt. Förvånad och knappt att jag hinner med i tanken får vi en rundvisning av en härlig tjej. Alltså, barnen bara gick in och börja ställa frågor. Titta runt helt på fri vilja! Den hade jag inte räknat med! Bonus! Faschinerande hur de lyckats bygga kvarnen förr i tiden med tunga delar, fiffiga små lösningar på hur maskineriet kan löpa smidigt och mjöl kunde bli till.
När vår rundvandring på de olika våningsplanen är slut förklarar killen uppmärksamt till mig att parkeringstiden tar slut nu för bilen. Helt rätt! Så vi kryssar oss fram och letar upp vart vi parkerat. Tack Pokemon Go för att du består av en karta! För när vi i all hast spurta iväg när vi kom hann jag aldrig memorera vart vi stod. Jag som annars har rätt bra koll, nu fanns det annat som stulit mitt fokus! Killen han orienterade sig fram så vi hittar bilen i sista sekund. Vill ju inte åka på en 'dyr' parkering, haha! In i bilen och vår blixtvisit är avklarad. Snabbt in, gör det vi sagt och hem igen. På väg ut ur stan ser vi ett omtalat glasställe. Konstarerar att 'Då vet vi vart den är om vi åker hit en annan gång'. För nu var vi klara för det här tillfället.
Måste erkänna att när vi sitter där i bilen och susar fram, utan några suckar eller gnäll, då känns det rätt skönt. Det är en sån frihetskänsla för ett kort ögonblick, svår att förklara. Det går att andas lätt och sinnet är lätt. Det är som om vardagen vore enkel och vi var en helt 'normal och vanlig' familj. Trots vår blixtvisit i staden nyss. Men jag tänker oxå så här, att det är så vi kan och ibland behöver göra för att kunna åka iväg och se nytt. Även om det blir snabbt och vi går typ bara 500 meter fram och tillbaka. Nja, inte riktigt, men nästan. Härom veckan vart det samma fast in till Stockholm. In, parkera, leta upp storkusinen som mötte oss, gå på Pokemon Go jakt i ett för barnen nytt område samt besöka en affär vi visste om i förväg. Promenaden sträckte sig nog inom 4-5 kvarter som vi gick fram och tillbaka typ 2-3 gånger (fast det var ju omedvetet och inte planerat). Det gick ju bra det med! Såna är vi!
Hemma på kvällen vart det grillning på den nya platsen vi gjort iordning. Mysigt och enkelt efter 'allt' nytt vi var med om på dagen. Varför krångla till det när man inte måste?! Tänker vad skönt det är att vi ändå kommit på hur vi kan göra utan att det måste bli världens ståhej, ja med att åka iväg alltså! För bara några år sen gick det inte så här 'lugnt' till. Vi visste inte och vi krävde för mycket... eller snarare krävde något som inte passar vår familj. Nu vet vi och nu kan vi bättre, så det blir behagligare för alla.
