Vet ni...det är en märklig resa man gör i livet. Många saker får man vara med om, både på gott och ont! Ibland känns livet en helt övermäktigt, ohanterbart. Innan vi fick utredningarna och diagnoserna till vår kille, ja då var det så emellanåt. Vi famla i blindo. Vi förstod att vi behövde hjälp, att allt inte var som 'vanligt'. Vi hade inte fullt ut kunskaperna och insikterna. Men vi förstod att vi måste vända oss till andra som kan, 'proffs'. Jag har tidigare återgivit ett perspektiv på den resan...vägen mot att få utredning. Hur krokig och tokig den vägen kan vara. Ni hittar mer om de här:

 

 

Det jag tänker den här gången är lite mer av ett annat perspektiv på detta.

När jag kommer till instanser för att be om hjälp. Då är jag i en väldigt utsatt situation enligt mig. Det kan ha varit ett svårt beslut att våga vända sig dit, kan vara förenat med förvirring och en viss skam i att det inte är som 'vanligt och normalt' med sitt barn. Varför? undrar man. Hur blev det så? Vad kan jag göra?  Med sig i bagaget har man ofta oxå en känsla av misslyckande som förälder. Utifrån att man blivit 'matad med' kommentarer och frågor som omedvetet ifrågasätter allt du gör och tänker som förälder. Typ, 'Han som ser så glad och normal ut, inte är det nåt speciellt med honom?!' eller 'Kan du inte bara göra så här, det brukar alla andra göra?' eller 'Han är ju så smart och intelligent, inte kan han...' eller 'Det blir nog bättre ska du se, om du bara...' De hela går ut på att man ska sätta gränser, agera som vore mitt barn som vem som helst, inte övertolka eller läsa in något särskilt i det man ser... Jag ska vara som en 'helt vanlig förälder', som gör som man gjort i alla tider och som vet att uppfostra mitt barn efter rådande normer och värderingar... Mitt barn ser ju 'normal' ut!

 

(Nu råkar det ju vara så att på insidan i denna kropp sitter problematiken. Det kan ta lite tid och behövas ett tränat öga för att se de svårigheter mitt barn har! Ingenting man vid första anblicken kanske märker av.)

 

Nu till min 'poäng' med hela det här inlägget...

 

Jag som förälder kommer alltså för att be om hjälp. Jag är redan i en utsatt och sårbar situation! De sista jag behöver är att bli värderad och synad i sömmarna. För de har jag redan med mig i bagaget! Men när jag nu sitter och läser de anteckningar som gjorts i min killes journal... (Japp, jag har begärt ut dom på gott och ont kanske) Då förvånas jag, eller snarare så blir jag arg och ledsen över hur stort fokus som ligger på just mig som förälder. Det är mitt barns journal - inte min! Hur kommer det sig att det står mer om mig och mitt föräldraskap, än om mitt barns svårigheter? Hur är det möjligt att man i journalen skrivit att det är jag som förälder som är orsaken till mitt barns svårigheter?

 

Borde man inte på en instans som BUP ha tillräcklig erfarenhet av att möta familjer som min, att man hör och ser att det behövs insatser och en utredning? Jag borde inte mötas av att bli värderad i mitt föräldraskap och anklagad som orsaken till varför det är svårt för mitt barn! Jag gör mitt bästa och vill få hjälp och en förståelse. Bemött med förståelse och kunskap, samt få en förståelse och hjälp till mitt barn! Döm mig inte innan ni ens gjort en utredning!!! De blev två omfattande utredningar med förklaringar i fyra överlappande diagnoser! Det var inte jag! Mitt barn har osynliga svårigheter. Han har till och med en ganska komplicerad symtombild.

 

När jag läser hur man inledningsvis har tolkat och förvridit allt som vi sagt och bett om hjälp med. Då blir jag rädd! Rädd för hur utsatta familjer redan i ett sårbart läge måste börja en kamp och en strid för sina rättigheter. Alla orkar inte det! Jag och min familj har haft tur! Vi har stått på oss trots den hårda motvind vi haft. Vi gav oss inte utan litade till vår magkänsla. Vi hämtade kraft och styrka från personer i vår närhet. Läste på för att kunna motivera och argumentera. Alla orkar inte det! Alla klarar inte det och har inte dom förutsättningarna! Jag lider med dom som inte orkar och kan...

 

Det är inte så märkligt att jag kände mig maktlös och frustrerad. Att jag vid vissa tillfällen forcerade fram allt jag ville få sagt för att bli förstådd och få hjälp. Att jag blev arg och röt till mot viss personal. Det gällde ju mitt barns framtid och liv. Hela min familj behövde ju hjälp för att överleva! Vem skulle acceptera att bli anklagad för att vara orsaken till att ens barn mår dåligt och har svårigheter? De fokuserade på helt fel saker och intog ett felaktikt perspektiv. Dom skulle vara 'proffsen'!?!

 

Jag tänker aldrig följa det råd som jag fick...att lämna mitt barn att klara sig själv. Däremot tänker jag göra allt som står i min makt, att hjälpa honom förstå och hitta strategier för att få ett så självständigt liv som möjligt! Det kallas kärlek och medmänsklighet! Ingen vill bli lämnad åt sitt öde! Ingen klarar sig helt på egen hand, speciellt inte barn!

 

Det är tack vara allt de svåra och den 'strid' vi fört som vi står där vi gör idag! Vi vågade ta mod till oss att be om någon annans hjälp inom BUP. Vi fick förklaringarna och vi fick en förståelse - till slut. Idag när det görs anteckningar i min killes journal, då handlar det mer om honom. Hur han upplever saker, vad som är svårigheter, hur man kan prova att hjälpa... Det står mer utifrån honom än mig. Borde det inte varit så ifrån början?

 

Till sist, det ska inte vara en strid och en kamp att få rätt hjälp när man vänder sig till 'proffsen'! - de som ska ha erfarenheten och kunskapen, ett tränat öga för att se...

 

 

Ni kan nå mig via min facebooksida 'Livet Ticar På' eller via mailadressen: [email protected]