Vet egentligen inte var jag ska börja eller vad jag ska skriva. Men här är jag! Senaste tiden har varit rätt fullt upp på olika sätt. Har försökt att bara vara och ta allt som det kommer och när det kommer. Livet inte bara ticar på, utan det rusar i någon form av långsamt tempo. En vecka är som...en månad?! Mycket som 'trycks in'/upplevs på kort tid.

 

På jobbet är det en intensiv period som kräver sitt engagemang och sin tid/uppmärksamhet. En grund utformas som en sorts plattfrom att utgå ifrån för resten av året. Samtidigt med att relationer i massor skapas och återskapas. Så det är inte utan att hjärnan är lite urlakad och trött. Och då när man åker hem till familjen så...jaa...då behöver man liksom lite ny energi (som inte finns) för att fixa att vara i allt det som händer på hemmaplan. Det har inte riktigt gått ihop sig med en förkylning och migrän på det. Hm... Men kämpat på har jag gjort. Och verkligen barnen också med sin skolstart.

 

Tröskeln i att gå från sommarlov till skola är inte på något sätt enkel. Den suger musten ur oss allihopa med sitt motstånd och de situationer vi hamnar i. Börjar gå lite bättre efter att första en och en halv vecka gått. Vi får i alla fall inte några jättestora situationer varje dag nu med att 'vi hatar skolan'. Så det är ju positivt. Avslutade veckan med att börja med busstränandet igen. Även det ett orosmoln att ta sig förbi och igenom. Men den här gången med tjejen! Killen flyter liksom mer på i det (trodde vi inte innan). Tar det som det blir. Medan tjejen känner ett större ansvar och en mer oro att något kan gå 'fel'. Många är de frågor vi försöker få svar på och känslor som vi försöker hantera. Men bara den där första gången med bussen blev av... ja då känns det lite bättre! Nu har vi en mer positiv energi att odla på där!

 

Sen var det ju den där släktträffen vi var iväg på. Nästan så jag redan glömt av den då det känns som evigheter sen och verkligen massor som hänt efter den. Som jag skrev, det rusar på i livet men på ett märkligt långsamt sätt där mycket ska rymmas på de 24 timmarna om dygnet. Nåväl! Kortfattat för mig så var släktträffen egentligen mer av en massa runtomkring saker. Hantera känslor och tankar innan vi ens kom dit, få just den dagen att flyta på så friktionsfritt som möjligt (med att få info, öka förutsättningar att lyckas och ha reservplaner med i bakhuvudet osv) , parera, finnas till och lotsa under tiden vi var där, när vi dagen efter åkt därifrån så börjar perioden av att bearbeta saker, tankar och känslor. Att vara på plats där och då, jaa... jag gjorde det möjligt för min man att mingla (hans släkt) och känna sig fri medan jag tog ansvar för att 'ta barnen' och återhämta mig de stunder som jag kunde och vara lite aktiv i det sociala.

 

Det blev bra! Vi var där och det flöt på! Jag hade lite å stå i, men inte mer än att jag med barnen klarade av det på vårt vis. Stolt är jag över att vi kunde ingå i det här sammanhanget! Trygga i vad vi lärt oss i hur vi fungerar och vad vi behöver. Vi var där! Och vi alla kunde vara med och umgås i lagom doser av vad vi mäktade med. Drog oss undan ibland för att hantera känslor/svårigheter eller bara ladda om för att gå tillbaka igen. Och vi fick en skymt av stjärnfall på sena kvällen. Tog oss ut i ett hörn av kollot och var själva en stund. Med bara en stjärnklar natthimmel ovan oss. Mysigt!

 

Det här gick inte lika smidigt för typ två-tre år sen. Då var det en 40 års fest där vi inte klarade av att hantera känslor och situationer som uppstod i vår lilla familj. Hade inte kunskapen och förhållningssättet utifrån NPF med oss. Heller inte insikten om alla svårigheterna. Tänk om jag då vetat vad vi vet idag?!! Vad annorlunda det varit då! Samtidigt så är det ju av situationer som den vi lärt oss! Så vi den här gången kunde! Och vet ni, det som gjorde det extra svårt den här gången och som gör att jag imponeras än mer av oss själva. Det är ju att barnens farmor inte fanns med oss, hon dog för några år sen i cancer. Och släktträffen var just hennes syskon (dom var fem stycken) och alla barnen, barn-barn och barn-barns-barn... typ som samlades nu. Sist de träffades var jag dit med min man, gravid med killen som sparkade i magen för första gången den natten. Jösses vad saker som hänt här emellan träffarna!

 

Idag har vi en ny utmaning på gång! Sen länge tillbaka har vi ju vetat att uppföljaren till 'Hitta Nemo' ska komma - 'Hitta Doris'. Och vi har hela tiden önsketänkt och pratat om hur kul det vore att gå på premiär av en bio. Funderingarna har gått och vi har skojat om att gå på Doris-premiären. Nu var den ju igår här i Sverige. Skoldag och första hela veckan efter sommarlovet. Inte optimalt. Så vi har beställt biljetter till Dagen-efter-premiären-bion! Hej hopp i galopp! Här ska duschas och kommas iväg på 'nästan-premiär'. Med oss tar vi även Pokemon Go. Samla på oss bollar och kanske hitta nån bra pokemon?! Som jag skrev i ett tidigare inlägg; Det underlättar och förändrar att ha pokemon go.

Här är det inlägget: http://livetticarpa.blogg.se/2016/july/pokemon-go-forandrar.html

 

Nu så måste jag avsluta för att börja vara med familjen igen! Som sagt så väntar lite utmaningar idag, samtidigt med att vi säkert kommer få oss en härlig lördag! På återhörande!

 

 [email protected]