Tänk att det är rätt märkligt, hur jag har gått och känt mig så ensam i en tankegång. Som om jag är dålig för att jag inte vill. För det borde jag ju, vilja ta emot hjälp av olika insatser vi har rätt till? Eller??

 

Jag har verkligen tänkt på detta så pass att jag fått ångest av det. På riktigt! Det har verkligen känts jobbigt på många sätt. Redan för nått år sen var det på tapeten. Från olika håll fick jag höra om jag inte borde använda mig av LSS och ta emot hjälp i form av avlastning. Att det vore ju så bra för oss alla, fast ur olika perspektiv. Speciellt då vi som föräldrar blir utmattade, tjejen 'får ju inte sitt' och att det kanske skulle vara bra för killen (har aldrig fattat poängen med hur). Om vi tog emot den hjälpen skulle det innebära att vi lämnar bort honom på ett korttidsboende. INTE en bekväm tanke för mig! Finns även kontaktpersoner att ansöka om, men vet inte riktigt hur det skulle gå till att 'ha' en.

 

Som ni säkert märker är min inställning inte särskilt positiv. Som jag skrev gör det mig obekväm och det skapar ångest hos mig. Jag har hela tiden gått och hackat ner på mig själv (för mig själv då) för att jag är så 'knäpp' och inte tar emot det jag har rätt till och kanske borde göra. Jag har känt mig egoistisk som inte tänker från barnens perspektiv, speciellt då tjejens. Jag har känt att jag är dum och helkorkad som inte lyssnar till allt det positiva andra säger. Men för mig har det inte KÄNTS som något positivt att tänka tanken att lämna bort mitt barn, enbart för att jag har ett annorlunda föräldraskap och han har diagnoser. Jag verkligen älskar honom! Hur tufft vi än kan ha det och oavsett hur mycket vi måste tänka till och anpassa. Det gör vi ju inte enbart för att han finns i familjen, det gör vi för oss andra också!

 

Hur som, så har jag känt mig ensam i att känna motstånd till att ta emot denna hjälp. Och jag har haft svårt för att sätta fingret på hur jag tänker, mer än att jag inte vill. Men nu! Nu har jag fått bitar på plats i pusslet. Stötte på ett inlägg i en annan blogg - supermamsen - som handlade om just det här jag nu skriver om. Gå gärna in och kika på vad hon skriver! Igenkänning HÖG! och många formuleringar står jag till fullo bakom. Här är länken:

 

Har flera gånger tänkt att jag borde skriva något om det här området och hur jag känner kring det. Men aldrig vetat hur jag ska ta upp det då jag skämts och fått ångest av hur andra tänker och säger till mig. Men inte nu. Nu har jag blivit stärkt i att min magkänsla faktiskt kan vara rätt - för mig. Jag har rätt att känna och tänka som jag gör! Visst kan jag behöva hjälp av flera olika anledningar, men då inte av den typen där jag 'tvingas' lämna bort mitt barn! Jag vill ha mina barn hos mig. Precis som vilken annan 'vanlig' familj som helst. Utgångsläget borde inte vara att alla familjer vill lämna bort sitt barn, för det vill inte ALLA. Vi är olika som familjer och har behov av OLIKA!

 

Varför kan det inte finnas en större bredd i vilken typ av hjälp - vi familjer som går under LSS - har rätt till? Som faktiskt anpassas till just den enskilda familjens behov?! Vi är olika och vi har olika behov! Så enkelt är det! Jag vill inte lämna bort mitt barn bara för att hans svårigheter har namn/diagnoser och vi då har rätt till LSS. Jag vill inte! Vem känner mitt barn bättre än jag och vi i familjen? Om han är trygg hemma och vi utmanar utifrån hur vi ser att han orkar och kan få chansen att lyckas, vad är det för fel på det? Varför kan vi inte få en annan typ av hjälp som stöttar oss i vår situation? Som blir en 'avlösning' för oss? Kan tycka att LSS blir lite snäv i sitt tänk utifrån hur olika vi familjer är! Och hur korkat är det inte sen att du kan i två familjer uppleva exakt samma svårigheter, men barnet i de två familjerna har olika diagnoser inom NPF som anledning till att dessa svårigheter blir. Den ena berättigar till hjälp inom LSS, den andra inte (eller åtminstone fruktansvärt svårt att få det övervägt OM man har rätt till hjälpen). Min - och mångas med mig - erfarenhet.

 

Nej, nu vet jag att jag inte är ensam i min känsla! Jag vill ha min familj hos mig. Och det finns det andra som också tycker/känner. En titt på om LSS skulle ta och bredda sitt utbud kanske? Det vore nåt!