Dödsångest och Livsglädje
Tänk att en resa kan framkalla så olika känslor som dödsångest och livsglädje. Så långt ifrån varandra men på något sätt ändå nära sammankopplade med varandra. Men jag vill börja i en annan ände i det här inlägget. Tiden innan vår resa var kantad av oro. Vi har rest med barnen en gång förut till cypern när de var 2 och 3 år, då med farmor och farfar som sällskap. Få är de minnen som är kvar av den resan och inget som kunde hjälpa barnen i att ha en förförståelse till hur det är att flyga till och vara utomlands. Tjejen hon har med nervös förväntan och spänning sett fram emot resan. Killen har kämpat med att inte vilja lämna huset och katten och tryggheten hemma, inte velat åka alls. Mannen han har pendlat mellan en önskan av hur resan skulle kunna vara till faktumet av hur den kanske mer realistiskt kan bli. Hur kan vi förhålla oss i en utgångspunkt av våra faktiska förutsättningar? Själv har jag bävat inför själva avresedagen, att i ett lugn kunna komma till flygplatsen och sen även klara av själva flygresan och landa på hotellet med förhoppningsvis ett rum vi känner oss nöjda med. Kontra att jag längtat efter att få bara vara och kunna njuta av värme och återhämtning. Så hur blev det?
Oron innan skapade och hjälpte oss att hitta strategierna och ta vara på den kunskap och erfarenhet vi har av oss som familj. Vi kom iväg på ett bra sätt tidigt på morgontimmarna innan påsk. Morfar körde oss till (och hem från) flygplatsen. Vi kunde checka in, få iväg bagaget och gå igenom säkerhetskontrollen. Metodiskt och en sak i taget. Andas och dämpa nervositet med att vara lugna. Vi hade tid att stanna upp, svara på frågor och funderingar. Respektera varandras förslag och tankar om hur, när och vad som ville/skulle göras. Inget forcerande, alla skulle med och vi vänta in varandra. Innan vi kommer till gaten där vårt flyg skulle avgå stannar vi upp för att få i oss något samt ta orosdämpande medicin. Tre av fyra är rädda och oroliga! Jag var värst! Och här kommer en av de saker som jag ogillar! Att bli uttittad, sneglad på och viskad om. Bara för att vi öppet tar medicin mot oro och ångest. Vet ni. Om ni någon gång tänker, undrar eller funderar över att någon annan gör så. Gå fram och fråga/säg något! Stirra inte och framförallt, fnissa, viska och peka inte! Det är inte okej för mig och det hjälper inte någon! Å vill ni inte gå fram, sköt erat fniss och viskeri på ett snyggt sätt tack!
Nåväl. Det blir en kortare försening på att få gå ombord på planet. Medan vi sitter och väntar stiger min ångest trots medicinen. Jag blir yr, får hjärtklappning och klarar inte längre att hålla fokus på att vara social. Jag bubblar in mig. Andas och försöker intala mig att allt är okej, inget katastrofalt ska inträffa! Minuterna känns evighetslånga. Barnen inser vidden av min rädsla och på något konstigt vänster så blir de lugnare av det. Vi tar oss in i flygplanet, talar om för flygvärdinnan att jag är tokrädd och sätter oss på plats. Inväntar starten. Lurar i öronen med musik att fokusera på. Kan ändå inte undgå höra hur motorerna accelererar och vi skakar oss iväg upp i luften. Tårarna rinner, jag mimar till musiken i ett försök att lura hjärnan, varenda muskel i kroppen är på helspänn och jag tror på riktigt att nu dör vi! Hjärtat slår så hårt i bröstet och jag blundar mestadels. Sann dödsångest svår att förklara. Jag vet att sannorlikheten för att något ska gå fel och sluta i död är minimal, nästan obefintlig. Men det hjälper inte. Sinnesintrycken tar över förståndet och intellektet. Jag får svindel och det känns som jag faller fritt i luften, men egentligen sitter jag stabilt och fastspänd i min flygstol. Så obehagligt! Landningen är exakt samma sak. Vi störtar och kraschar i mitt huvud. Att flygplanet skakar och svänger, att det låter om hjulen som fälls ner och att 'hyllorna' där handbagaget ligger skakar hjälper inte! De sinnesintrycken förstärker känslan av en krasch. Det är som om någon skriker i förtvivlan 'det är lugnt'. Inte särskilt lågaffektivt eller övertygande! Turligt nog överlever vi resan! ;-) Omsorgen om mitt välbefinnande från barnen gör mig varm i hjärtat och när vi landat pustar vi ut. 'Va bra du var!' och 'Du klara det'. 'Vi är här nu!'
Det blir en väntan på att få sitt bagage. Och jaa, pinsamt nog fastnar ju just våran väska i en 'lucka' ner mot bagagebandet så allt står still. Irriterade resenärer väntar på att någon arbetare ska lösa problemet. Alla vill snabbt till sina hotell! Till slut lossas den och börjar färdas vidare dom knappa 15 sista metrarna till den sista nedfarten för att kunna nå bandet där vi kan ta väskan. Vad händer? Jo, väsk* fastnar IGEN! Pinsam! Ny väntan och så fort den kommer vidare tar vi snabbt väskan och går raskt mot utgången, som om de inte var vi. Ja, det var ju inte vårt fel, men väskan var trots allt våran. Jaja. Ut till transferbussen och invänta alla som ska med. Killen är måttligt road och redo att vända hem. Han har fått nog av att hålla ihop och värmen som blir påtaglig spär på känslan av jobbigt. Tjejens nyfikenhet och upptäckarlust kommer fram. Hur ser det ut här? Vart har vi hamnat? Snart är vi på hotell! Alla i sitt eget och på helt olika nivå.
Det är så fint dit vi kommer! Det är en kort bit ner från hotellentren ner till strandpromenaden och havet (bilden i mitten på collaget nedanför). Översta bilden är en blick ut över del av hotellområdet från vår balkong. Bakom palmen till vänster i den bilden ligger soltaket där man ser havet ifrån (den utsikten/bilden är nertill till vänster). Nere till höger ser ni från soltaket mot vår balkong. Och längst ner i mitten bild från balkongen ner till poolen nedanför. Där spenderades mycket tid av tjejen. Kan säga att vi mailade i förväg till hotellet och efterfrågade just uppsikt över poolområde från rummet då vi utifrån vår familjs situation kände det behovet. Turligt nog fick vi det och det hjälpte oss enormt! Blev så mycket enklare att ha kontakt till varandra även om vi delade upp oss. Killen kunde pausa på rummet, Tjejen bada i poolen och vi vuxna ha uppsikt och prata med varandra oavsett var vi befann oss. Även lättare att locka ner killen när det var så nära, man kunde se konkret poolen. Även restaurangen som vi hade maten på såg vi delvis från rummet. Snacka om lyckat! Tänk vad en sån liten detalj kan underlätta!
När det gäller just all-inclusive och att vi hade all mat inräknat. Det är ju llite på vinst och förlust man har det. Du vet ju aldrig i förväg hur maten är. Nu hade vi behovet av det då vi behövde tryggheten och lugnet i att få känna igen och vara nära rummet. Att varje måltid hitta en restaurang och plats och mat och allt vad det nu är som behöver stämma för oss, det hade blivit ett för stort stresspåslag och en oro vi inte ville brottas med. Så för oss var det en fördel på det sättet att ha all-inclusive. Vilket oxå gjorde att barnen kunde själva gå i förväg och vara bekväma i vart vi åt och hur det fungerade. De kunde även gå tillbaka till rummet när de inte ville sitta kvar längre. Återigen detaljer som blir högst påtagliga och nödvändiga för vår familj. Nackdelen var väl just den att lunch och middag i princip bestod av samma grund/sak varje dag. Och ingen av oss tyckte att kvaliten och smaken passade oss. Efterrätten och frukter fick oss mättare. Frukosten var helt okej för tre av oss. Man kan nästan gissa vem som åt vilken frukost om man tittar på bilden uppe till höger i collaget nedanför. Ni som känner oss ser vem som tog vad! Det här var standard att börja dagen med. Munkar, dom var så goda och räddningen för killen i kombo med nutellamacka.
Så hur var behållningen av resan? Jo, överlag god! Killens tics och tvång var nästan obefintliga tills vi skulle resa hem igen. Jisses vad dom exploderade då! Men som sagt, under veckan hade han ett lugn i kroppen av att få bara vara utan krav och bitvis komma ut för en promenad vid havet. (Får göra eget inlägg om just havet, närheten till det och hur killen gjorde ett testdyk - en höjdpunkt!) Värmen blev något vi alla njöt av och mådde bra av. Vissa dagar blåste det enormt, vilket var lite trist men vad gör man? Tjejen var så lycklig och glad mest hela tiden. Insöp hur det är att vara på en annan plats utomlands. Upptäckarlust och livsglädje till max. Så härligt att se hur vår tjej lös och glittra om sina ögon som förr i tiden. Vi vuxna anpassa oss och var så följsamma vi kunde i hur barnen ville och hade behov av. Njöt av att slippa vardagens vad ska vi äta, vem handlar, vem tar disken, vem gör vad av allt praktiskt som städa och tvätta. Vi hann med att pusta ut. Inga mail eller samtal som måste göras eller förbereda möten som ska gås på. Vi hade paus från det mesta. Visst, problematiken försvinner inte för att vi åkte utomlands. Men vi kunde som sagt pausa och släppa tanken på flera saker. Några detaljer mindre att uppta hjärnan med och sno energi för.
Kan tycka att det var en lyckad resa och upplevelse för oss. Tjejen ville inte åka hem. Killen nöjd och vi vuxna hade nog velat att pausen skulle fått fortsätta ett tag till. Trots vissa utmaningar blev resan bättre än vi vågat hoppats på. Och kanske är det just därför vi kan se på den med ljusare tankar. Vår oro innan gjorde oss förberedda och det i sin tur ledde till att vi nu har ett minne av livsglädje med oss in i framtiden. Det krävdes av oss att lyckas, jag var tvungen att gå igenom dödsångesten, men det var helt klart värt det! Vi har fina guldkornsstunder att bära med oss nu. Vi fick smaka på livsglädje, mer än vad vi normalt klarar av att få till. Tänk om vi kunde bo i ett varmare klimat och ha havet utanför dörren. Den drömmen!
