Alltså den här är lite smårolig ur ett perspektiv faktiskt! 

Nytt skolår har börjat och vi har redan bockat av våra första samtal/möten med skolan. Med väskan hängandes på ena axeln småspringer vi in till rummet där vi ska ses. Tjejen och jag, mannen är någon minut sen. Hälsar på skolpersonalen/lärarna och hänger sen av mig väskan. Tar upp ipaden och fixar iordning så att jag kan anteckna i ett nytt dokument. ’Tjejen åk 7’, varje årskurs har sitt dokument med anteckningar. Jag skriver ner datum och frågar en gång till vad namnet är på de som sitter med för att skriva ned. Hm... vilken roll har en av dom tre? Neej, låter bli att fråga. Tjejen får förklara efteråt.

 

Mannen kommer och samtalet påbörjas. Mina fingrar tar plats på tangentbordet och skriver ner stödmeningar kring det som sägs. Såå många gånger som jag/vi haft nytta av det! Då, i begynnelsen av alla möten, då gick vi på niten att inte skriva ned. Vilket gjorde att vi fick svårt att komma ihåg vad som sagts och med vilka närvarande. Så med tiden började jag skriva ned, mer och mer detaljerat för var år som går! Det har varit guld att gå tillbaka i dessa anteckningar på många sätt! Det har varit till stor hjälp helt enkelt. För mig är det en helt naturlig del att ta fram ipaden och låta fingrarna skriva ner ord och meningar. Det är för mina barns skull jag är där och jag tar stöd i allt jag kan tänkas behöva, som hjälp till mig själv för att minnas vad som tagits upp. 

 

Hemma på kvällen när vi alla möts igen efter jobb tar vi upp om samtalet. Vem var den där tredje personen? Tjejen vet inte! Öh, okej! Så nu blev det ju ännu mer förvirrat! Attans att jag inte tog modet till mig att fråga när vi satt där. Kan det ha varit en speciallärare? För lärare i något ämne hon har var det inte. Hm... 

 

Mannen ställer en fråga utifrån något han reflekterat över, riktat till mig: Hur många vet du om som antecknar när du sitter på ’andra sidan’? Hahaha, kan inte låta bli att skratta! Svaret på den är en handfull på alla dessa år i mitt yrke. Förklaringar och skillnader finns där! Fast det är inte det som är det väsentliga eller det roliga. Det är faktiskt lite komiskt hur ’normalt’ det blivit för vår familj att vi gör så, medan nya personer som möter oss i dessa situationer hajar till. Det är nog inte det mest vanliga dom stöter på eller naturliga. (Åh många gånger blir mina/våra anteckningar numera mer än skolpersonalens, wups!) Att skolan gör anteckningar är rimligt och något som de flesta kan se som en självklarhet att dom borde. Men vi föräldrar...?! I vår familj är det jag som är sekreteraren, haha!