Så, vad hände efter det där mötet? Det när jag var ’fru sekreterare’ och vi bad skolan om extra uppsikt över tjejen. Då vi och tjejen berättade om hur vissa elever (inga namn nämndes) inte var helt schysta och hur dynamiken i klassen inte var den bästa. Kan säga att där blev kaos! Totalkatastrof! Veckorna som följt därefter har vi fått kämpa med att hålla tjejen ’flytandes över ytan’. Var och varannan dag har det fällts tårar och mail har gått fram och tillbaka till skolan. 

 

Det visar sig att tjejen är mer utsatt än vad vi först förstår. Hon vågar och vill inte fullt ut berätta för oss inledningsvis. Där ligger en skam över det hela. Hon tänker att det är fel på henne, att hon har gjort något fel. Det river även upp sår från tidigare erfarenheter. Det som bidrog till att hon sedan bytte skola för att under ett år gå med en ny klass. Den klass som gjorde att hon nu har något positivt att relatera till. Hon vet nu hur det kan vara. Hon vet hur en bra klass är. Hon vet hur det är att ha kompisar som är schysta. Det gör att det hela upplevs ännu värre nu. Varför gör dom här killarna så här mot henne? Varför? 

 

Tjejen vill även skona oss föräldrar. Hon och några tjejer försöker klara detta på egen hand. Dom försöker ta hand om varandra. Och det är just det som tjejen säger när vi väl sitter och pratar igenom allt. ”Mamma, det är skillnad den här gången. Jag är inte ensam.” Nej vännen, det är både det tragiska och det positiva, det är fler som drabbas och ni gör ert bästa. Tyvärr räcker det uppenbarligen inte till. Killar tar sig friheten och rättigheten att betee sig mot dig. För det här har med kön att göra! Utan att nämna exakta situationer och vad som gjorts/sagts. Det har med maktstrukturer att göra. Där killar utsätter tjejer. 

 

Tyvärr tog skolpersonal ifrån tjejen hennes rätt till tolkningsföreträdelse. Så efter att hon tagit mod till sig att i förtroende berätta delar av det som hänt... jaa, vad kan jag skriva om det? Vuxna förminskar och bortförklarar killarnas beteenden. Tjejerna känner sig utlämnade att klara sig själva och förlitar sig på varandra. Den tysta massan figurerar i bakgrunden och inser inte fullt ut den heller allvaret i situationen. Eller gör vissa i den det, men vet inte hur den/de ska agera?

 

Hela situationen kulminerar en vecka då jag under min rast på jobbet blir uppringd av tjejen. Hon vill komma för att få en kram av mig. Hon orkar inte mer. Tjejerna har inte ens kunnat få äta lunch ifred den här dagen. Raster blir ingen återhämtning. På lektioner kan dom inte fokusera pga av allt stök som är. Det känns övermäktigt! Den här dagen bestämmer vi att dom tre tjejerna åker med mig hem i bilen. Det löser inget! Men kortsiktigt känns det lättande då dom är utsatta även på bussen hem. Där killarna strategiskt och medvetet inväntar att ta samma buss som dom, bara för att där fortsätta med sitt agerande. 

 

I kontakt med skolan framkommer det att dom INTE rapporterat om händelser trots sin skyldighet att göra det. Vi föräldrar tar på oss att skriva en av dessa och lämnar in lappen till en på expiditionen, som undrar varför vi har skrivit den? Jaa du...?! För att ingen annan tänkt göra det. Vidare frågar vi oss hur det kommer sig att INGEN på skolan ansåg att ett samtal med oss föräldrar vore lämpligt? Speciellt då vi efterfrågat kommunikation och samarbete i ett tidigt skede. Varför hör ingen av sig? Inte ens då tjejen får sin arm skadad? Supermärkligt hur vi föräldrar hålls utanför och allt ansvar läggs på den enskilda elevens sätt att hantera och våga informera. Gör alla inblandade elever det till sina föräldrar? Tror inte det! ...Så om vi inte skulle vara påstridiga, vore kontakten obefintlig då? Skrämmande! Samtidigt blir kontakten inte den mest positiva i det här läget. Kan återigen bara undra (precis som tjejen) VARFÖR händer det här oss?

 

Till slut får vi veta av skolan att dom har pratat med killarna (deras föräldrar, vet dom?) och dom upplever att det har lett till att allt lugnat ned sig. Hm... vi är inte övertygade. För att beskriva med tjejens egna ord. ”Hur kan dom veta vad som blev fel om vi inte pratar med varandra? Vad säger att dom inte gör det igen? Okej, lärarana vet nu och eleverna vet det som läraren sagt. Men dom kanske bara slutar ett tag, tar en paus!?! Tänk om det börjar sen igen?!” Ja, klokt sagt av dig tjejen! Hur kan killarna veta vilket beteende dom ska ändra på om dom enbart fått till sig en tolkning av vad som skett. Heller inte fått reda ut saken själva, utan enbart via en vuxen bli tillsagd. Herregud! Inom mitt arbete på förskolan finns vi vuxna med i processen att lära barnen strategier och sätt att prata med varandra om vad som skett. Borde inte högstadieelever kunna få det stödet? Lära sig själva att hantera och ta konsekvenser av sitt eget beteende? Få hjälpen att sätta dom rätta orden på vad det egentligen handlar om? 

 

...så okej, lärare har nu uppsikt över situationen. Igen, hm... Det skulle dom ju haft efter vårt första möte oxå!?! Känns den trygg? Neej! Vi varnade, la vårt förtroende till skolpersonalen. Dom svek, vi - tjejen - fick ta den smällen. Dom inser inledningsvis inte sina egna brister, trots det uppenbara i att dom inte gjort det dom är skyldiga till. Det blir vi föräldrar som informerar kring vad som borde gjorts. Dom hoppas få tillbaka förtroendet av oss. Missar helt hur detta påverkat tjejens mående och inställning till skolvärlden, igen! Suck! Såå svårt är det inte med lite medmänsklighet. Att få hem tjejen i upprivna, förvirrade och ledsamma känslor är inte roligt! Hon ska kunna vara trygg och ha roligt på skolan. 

 

Mitt i härvan av att reda ut hela tjejens skolsituation kommer ytterligare en ’tårtbit’ upp i dagens ljus. En lärare inom ett språkämne agerar på ett kränkande sätt utifrån tjejens dyslexi. Men alltså, orka! Vad är det som ’folk’ inte förstår? Hur i hela friden kan denne lärare göra det som tjejen beskriver? Mot henne och en annan elev? HUR? Att inför klassen bryta ned med kommentarer och metoder som utsätter henne? Hon har svårigheter, dyslexi! Snälla människa tänk dig för hur du väljer att säga och göra! Försök hjälpa, inte stjälpa! Nu får det faktiskt vara nog!