Tänk va skönt ändå, att vissa saker går igenom direkt! Den hade vi inte räknat med, även om vi hoppades på det. Fast lika fort som det beviljades, ja... då dök där upp följdfrågor och nya saker att ta tag i. Vi kan säga att det här vart delmål ett som vi tog oss fram till. Så vad har vi gjort? Jo, vi har svettat oss igenom en ansökan om att få färdtjänst/taxi till killen inför gymnasiet. Asså, inte roligt! För återigen innebar det att sätta fokus på det som inte fungerar och som är jobbigt/svårt. Just den känslan som en vill bort från. 

 

Till en början tog vi upp om det med killens läkare på BUP. Som var helt enig med oss om att vi bör ansöka om det. Med dom stora förändringar som kommer bli för killen fanns tanken om att där det går att få stressreducering och energisparande åtgärder bör vi ta det. Så läkaren skrev ett intyg åt oss och själva fick vi börja efterforska till vem den skulle och vad mer som behövdes. Efter några samtal till olika personer i kommunen hittade vi rätt. Personen där skickade oss den blankett som vi skulle fylla i och bifoga läkarintyget till. 

Alltså, det kändes så jobbigt när vi såg blanketten. För den är ju mer anpassad till att du har en fysisk nedsatt förmåga att förflytta dig på egen hand, å därmed behöver färdtjänst. Nu skulle vi alltså i denna blankett motivera och förklara varför killen med sin psykiska ohälsa och funktionsnedsättningar får väsentliga svårigheter med att förflytta sig via kommunala färdmedel. Det kändes faktiskt så övermäktigt och svårt att skriva ansökan att vi la den åt sidan för några veckor. För varje tanke om den och varje försök att börja fylla i den blev för tuff. En tung negativ känsloresa. Samtidigt visste vi så väl skälen till varför den skulle in. Å att killen har full rätt till det. Vi visste oxå av andras erfarenheter hur svårt det kan bli utan färdtjänst. Å vilka risker det innebär i tillbakagång i killens mående om det blir för svårt och tufft med starten i gymnasiet. Vet inte om någon annan kan förstå den oron? 

 

Varje gång jag tittar på killen och han ler mot mig, eller han självmant kommer för att bara vara en stund tillsammans, eller han pratar om en framtid - SIN framtid... Hoppet, glädjen, ljuset! Kontrasten mot det tunga, mörka, maktlösheten. Det blir en viss känsla av att det sätts på spel. Så, lite dramatiskt, men varje gång vi kollade på ansökan knöt det sig i magen av påminnelsen i hur vi haft det i så många år. Vi har kämpat på och byggt oss en plattform där på några svajiga pelare. Vi är äntligen på väg uppåt. Lite ostadigt, men framåt, bortåt. Skulle den här ansökan få det att vackla till där på plattformen, få en pelare att rasa? Jaa, så kändes det när vi skulle fylla i med risken av att få ett avslag. Med risken att inte det psykiska hälsotillståndet skulle förstås och räknas med. 

Vi har tur! Vet inte om det beror på den tid och engagemang vi la ner på att formulera oss, vara extra noga med att förklara? Eller om vi faktiskt hade en person på andra sidan blanketten som hade kunskap och insikt nog att inse innebörden och konsekvenser av psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar? Utan några som helst konstigheter får vi ansökan beviljad! (Ovana på den!) Så skönt, så befriande! Killen får det han har rätt till!

 

Nu kommer följdfrågorna att ta tag i. Som att leta information: Hur gör vi för att beställa färdtjänst? Vad ska vi tänka på för att det ska bli så smidigt som möjligt för killen? (Har ju hört en del exempel på krångel här, tyvärr.) När görs beställningen? Och hur blir det om vi måste avboka?  Å hur var det nu med att ansöka om ersättning för del av den summa vi kommer behöva betala? Hur gör vi den? Vad kommer det ens kosta/innebära ekonomiskt för oss? Jaa, delmål ett avklarat. Nu tar vi sikte mot nya. Så glad ändå att det gick igenom och förhoppning om att det kommer underlätta rejält!