Ska försöka att göra en lång och brokig väg lite kortare...får se om jag lyckas! De var när vår kille gick i förskoleklass som vi började förstå att han verkade ha en del svårigheter som gjorde det knepigt i vardagen. Skolstarten i ettan gjorde det än tydligare. och då började vi även reflektera bakåt i tiden mot när han gick i förskolan. Jo men visst, visst fanns där saker redan då! Men då förklarade vi det på olika sätt med saker som hände i livet då. Tänkte inte att det kunde vara en symptombild inom NPF. Så även fast jag hade lite kunskap och erfarenhet så förstod jag inte. Fast den erfarenheten var ju utifrån vuxna, inte mot barn. Min kille var ju bara ett barn!

 

Nåväl, under ettan så började det ta större fart och det blev riktigt besvärligt. Helt klart stod att vi behövde förstå mer. Så jag tog tag i att mer på riktigt börja luska i hur det kunde vara. och då som barn med NPF. Jag letade i kunskap, började tänka på andra anhöriga som hade en del liknande problematik, tog kontakt med en person som jag trodde hade erfarenheter i sitt liv med detta... Satt ofta vid datorn och googlade. Jag började nysta överallt där jag trodde jag kunde hitta något som hjälpte mig. Som hjälpte min familj. Vad var det som hände för oss? För mitt barn?

 

På skolan togs ingen större notis om det vi tog upp. Vi fick höra att 'han klarar kunskapsmålen så bra, och är ju en glad, social kille'. Hm... Meningarna gick delvis isär mellan oss och skolan. Inga kartläggningar gjordes och inga utredningar gjordes. Killen verkade ju må bra och vara 'normal', enligt skolan. Redan här började tyvärr den resan - resan som i vi och skolan mot varandra. Men de är en annan historia!

 

Vi ringde och fick en tid till vårdcentralen. En väldigt lyhörd och bra läkare tog sig tiden att prata med oss, både oss föräldrar och med barnet. Vi fick remiss till BUP. Där tog allt en ny krokig väg. De var inte så att vi hamnade rätt från början... Den vi fick tider till ville arbeta med KBT. Kognitivt Beteende Terapi, utifrån att vår kille hade ångest och var extra känslig som hon uttryckte sig. Jo, de var ju sant. Men där fanns ju fler bitar vi föräldrar såg! Och varför påbörja KBT om vi inte har full koll på vad problematiken är? Allting vart väldigt tokigt!

 

Under sommaren innan vår kille skulle börja klass två, då faller allt totalt. Vi kontaktar BUP och får komma till en läkare. Här börjar vi känna att att vi blir lyssnade till. Vi börjar bli hörda och förstådda! Det finns en större problematik än vi fått bekräftat från någon annan tidigare. Magkänslan hade varit sann hela tiden! Det är nu insikten i att vårt liv alltid kommer vara lite annorlunda mot vad vi trott landar. Det är inte oss föräldrar det är 'fel' på! Det är inte vårt barn det är 'fel' på heller, han fungerar bara på sitt unika sätt!

 

Vår första kontaktperson, med KBT-tänket, får ingen fortsättning med oss. Vi vill veta mer av vad som ligger bakom först. Inte känna oss som en familj man labborerar med. Testar lite och ser om det funkar. Nix, det ställde vi inte upp på. Så vi får nu två nya personer som tillsammans ska träffa oss som familj. Men det börjar med att vi som föräldrar träffar dem. Å herrejösses att jag inte sprack på de få möten vi hade... Återigen fick vi föräldrar skulden för vårt barns beteende. Vi tröttna snabbt på det 'krig' vi fick utkämpa på olika fronter. Kunde vi inte bara få en utredning och hjälp? Baserat på en inre styrka, magkänsla och en otrolig kunskap vi skaffat oss så säger vi ifrån. Vi vill inte ha något med dessa kvinnor att göra. Vi vill att en viss person på BUP - som vi fått rekomendationer från en vän att hon är bra - gör en ordentlig utredning!

 

Nu äntligen! De lyssnade till oss. Och läkaren vi hade kontakt med höll med oss. Nu börjar vi få flyt! Vi kan andas och kompetenta personer ser till att utredning görs. Nu får vi veta att vi som föräldrar är bra! Vi har kämpat länge och så även vårt barn, samt syskonet. Nu var det dags att vi fick förklaringar och hjälp. Det vi redan visste blev nu bekräftat. Det fanns symptombilder som resulterade i diagnoser, fyra överlappande diagnoser efter att även HAB gjort utredning.

 

Det kändes som vi fått vår revanch mot alla de som inte trott oss! Vi vann ett stort slag i vårt krig. Men inte utan att det fanns många motstridiga känslor i detta faktum. Segerkänsla blandat med sorg...

 

Vårt älskade barn! Vår familj!