Tänk att snart är det redan juni! Helt galet hur jag inte hänger med!!! Hela maj månad bara försvinner bort innan jag knappt hunnit börja dagen. Å senaste tiden har bestått av en salig blandning av det mesta... 

 

Mesta tiden har faktiskt gått åt till att själv inte må så bra, uppblandat med en himmels massa möten, telefonsamtal, mailanden och jaa. Försökt få till en dräglig vardag för alla. Både killen och jag har blivit sjukskrivna. Kroppen säger ifrån totalt och jag har gått på medicinering. Lite kul när jag fick samma sort som en killen har! Men just den har jag sen några dagar tillbaka avbrutit. Måste tillbaka till en egen läkartid. För även om den hjälpte mig till viss del, så blev det även bieffekter. Typ, helt utslagen och vimsig i huvudet. Så vissa dagar har jag inte alls fungerat. Så nu lutar det åt att eventuellt höja den andra medicinen jag redan har. Lite rädd bara för att jag ska bli mer trött när jag höjer den. Tänk, ibland blir man hjälpt av medicinen samtidigt som man får nya bekymmer. Andra gånger fungerar det klockrent!

 

Måste säga att jag är så otroligt glad över att vi äntligen hamnat på rätt medicinering och bra doser för vår kille! Även kombinationen av dom olika funkar toppen! De liksom kompletterar varandra. Det har tagit sina modiga vändor och år att hamna där. Jösses vilken resa! Men som sagt, just nu fungerar de optimalt! Som läkaren sa nu sist vi träffades. Vi kan inte justera medicineringen för att tro vi kan hjälpa killen mer genom dom. För det går inte att 'medicinera bort' problematiken. Utan nu har vi en stabil och bra nivå på medicineringen som är det bästa för honom. Vi föräldrar kan heller inte göra mera än vi redan gör! Vi har bra resonemang, förhållningssätt och vi läser på, lyssnar till föreläsningar och vi ber om hjälp när vi stöter på svårigheter. Thats it! Vi kan inte vända ut och in på oss själva! Det enda som nu är kvar att optimera, det är skolgången. För det är så tydligt att resterande mående är kopplat till hur det är i skolan. Medicinering - check! Föräldrar - check! Skolan, behövs nåt annat... Lärarna kämpar på med sina förutsättningar, men det räcker inte fullt ut. Oron för 6:an ökar! Kraven blir högre, dagarna längre, förberedelsen för övergång till högstadiet kommer... hur ska det sluta? Vad är planen för att höja lyckandet? Känns trist ibland med att kommunen inte har fler alternativ än att ingå i 'vanlig klass', om ni förstår vad jag menar? Organisationen och möjligheterna är så otroligt begränsade! 

 

Mitt i all röra som varit så processar tjejen det faktum att hon har sin diagnos. Hon är arg på skolan som inte lyssnat till henne/oss när vi påtalat svårigheter hon har. Hon undrar varför de inte hjälpt henne?! Oro för att inte få stöd och bli lyssnad till nu heller. För vad är skillnaden egentligen? Att där finns ett papper med ordet 'dyslexi' nedskrivet? Det ska ju inte spela någon roll! Man ska inte behöva diagnos för att få hjälp, där är lagen tydlig! Samtidigt är det inte lätt att få till stöd och anpassningar även om du har ett papper. Inga tvivel där, och många kan nog hålla med mig om den. Det är ett evigt kämpande att få ledning och beslutsfattare att höra. Å som ni säkert hänger med på så om det är svårt att få lärare att höra (alternativt de vet precis som vi föräldrar och sitter i samma båt som oss) blir det inte enklare att få personerna över och runtomkring till att lyssna, förstå och agera. Visioner kan det finnas gott om, men sen tar det stopp där - om inte förr. 

 

Hur som så börjar det ändå kännas som att vi är på väg mot bättre vardag. Tror vi varit nere på botten och börjar kämpa oss uppåt igen. Hoppas på det om inte annat. Skolavslutning närmar sig och med det så lättar kraven, vilket underlättar för vår familjs mående! Redan nu gör vi vårt bästa i att ta vara på små stunder att njuta av. För dom kommer lite varstanns nu igen. Finns en lättnad hos tjejen med sin diagnos, finns en början till mer lugn hos killen sen sjukskrivningen (risken för självskador inte lika överhängande, även om tillfällen fortfarande kommer), börjar klarna i mitt huvud sen jag avbröt ena medicinen. Känns lite synd på ett sätt att jag inte kan ta den. För den hjälpte som sagt delvis med en del negativa bitar för mig. Nu kommer mer energi gå åt för mig till att motarbeta dessa utan hjälpen av medicinen. Vilket tar på mina få krafter som finns. Ändå ser jag med hopp på närmsta tiden då barnens situationer lättar med sommarlov. Ljuset och värmen bidrar som balsam för själen. Tänk att vår familj är absolut ingen 'vinterfamilj'. Kylan och mörkret är ingenting för oss! Nja, möjligtvis myset med tända ljus då! Men föredrar ändå sommarhalvåret!

 

Mannen min blir bara bättre och bättre på det här med att grilla. Alltså det blir så otroligt gott!!! Bara det, att äta gott, påverkar i alla fall mig i positiv riktning. Sen att köket ser ut som ett vulkanutbrott skett, det kan man ju stundtals blunda för. Vi har fått fram våra sittplatser utomhus och planterat med blommor, härligt! Och så har jag just läst ut en bok om lågaffektivt bemötande... Jaa, alltså det är så skönt när man läser en bok och enbart får bekräftat hur vettigt man själv redan tänker! Skuld, ifrågasättande, besvikelse och andra tråkigheter finns det gott om. Att få bli stärkt och bekräftad var precis vad jag behövde nu! Får skriva ett eget inlägg om det boktipset tror jag! 

 

Kolla! Ser det inte härligt (och gott) ut?! 

 

 

Nähä! Kram på er alla där ute! Dags att få fart på grillningen för kvällen!